Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Lyrik
Rasmus Nikolajsen
”Svart strömmande dröm”
Övers. Nils Sundberg
Flo förlag, 77 sidor
Pocketbok, slog det mig plötsligt, är ett rart litet ord som sällan gör skäl för sitt namn. Mina otympliga pocketböcker får knappast plats i en vanlig ficka, begreppet associeras mer med lågbudgetutgåvor än ett småskaligt bokformat. Men Rasmus Nikolajsens diktsamling, fint formgiven som alltid hos Flo förlag, har behändig fickstorlek och går utmärkt att bära med sig. Den ryms i innerfickan på en kavaj och passar bra där, närmast hjärtat.
Michael Larsson översatte den första diktsamlingen av Nikolajsen till svenska. Det var tio år sedan och då var det Ellerströms som gav ut. ”Tillbaka till onaturen” heter den och samlingen tilldelades det Danska kritikerpriset när den kom. Där, liksom i ”svart strömmande dröm”, skriver Nikolajsen en åttaradig vers där varje rad rymmer åtta stavelser.
2022 kom ”Kanske själen”, som också den är en versberättelse. Nils Sundberg gjorde översättningen då, tillsammans med Oscar Rossi. Den här gången har han översatt själv. ”En läsupplevelse för dig som älskar Inger Christensen!” står det på baksidan av ”svart strömmande dröm”. Det stör mig lite att Christensens ”systemdiktning” ska nämnas varje gång Rasmus Nikolajsen kommer på tal. Visst finns det likheter i den storögda förundran inför naturens och människolivets komplexitet, liksom förmågan att använda bundna former, men Nikolajsen äger inte Christensens rakbladsvassa skärpa. Det är en mjuk och innerlig dikt som flödar fram. Svindelskapande när den är som bäst, en aning allmängiltig när den tappar fokus.
Boken består av tre delar, med samma namn som de tre titelorden, den första heter alltså ”svart”. Där sitter ett par i trädgården till en lånad sommarstuga, de dricker snabbkaffe och älskar och tänker på döden och minnet av en vän som tagit sitt liv fladdrar förbi. Liksom molnen gör. Och fjärilarna. Som alla ”har tecknat sin död på vingarna”. De tre delarna inleds var och en med ett versalt ”Och”. Sedan rullar det på, stavelse efter stavelse utan punkter och som läsare förs man rytmiskt med i strömmen. Mellan återblickar och minnesscener och ett plötsligt åskväder som blixtrar till.
Just därför är det så tacksamt att de mjuka pärmarna ryms i en ficka. Jag tänker att det är en evighetsloop som Nikolajsen gestaltar, mellan födelse och död, vardag och akuta skiften
Det går ganska fort att färdas genom de sjuttiosju diktsidorna, men som i all god poesi vinner texten på omläsning. Just därför är det så tacksamt att de mjuka pärmarna ryms i en ficka. Jag tänker att det är en evighetsloop som Nikolajsen gestaltar, mellan födelse och död, vardag och akuta skiften. Berättarjaget lämnar sin dotter på skolan och undrar ”hur ska vi/ som har fördärvat planeten/ kunna uppfostra dem som ska/ rädda den?”
Här finns en samhällskritik och en önskan att ge plats ”åt något okänt, ett sätt att/ skapa helt ny energi i/ världen” och dikten rullar sin lilla ramsa som det sista hoppet, väl medveten om att knappt några makthavare bryr sig om diktböcker längre. Ändå gnetar den på, med sina åtta gånger åtta stavelser, trampar sitt hjul och utvinner faktiskt en viss energi ur det arbetet.
Jag känner mig både vekare och starkare under läsningen. Flera gånger återvänder jag till konstnären Barry McGlashans omslagbild: född 1974 är han nästan jämnårig med Nikolajsen, som föddes 1977. Hans målning ”Woman in Roses” från 2023 visar en kvinna knappt synlig bakom ett turkosblått rostryck. ”Blue rose” var ju beteckningen i Twin Peaks för paranormala fenomen, vilket naturligtvis också associeras till Novalis blå blomma och romantikens skönhetslängtan. Det blåtonade omslaget bildar en vacker kappa till Nikolajsens svarta drömströmmar, som ändå känns mer bluesaktigt blå än dystopiskt svarta. Det slutar trots allt med ett slags återfödelse, paret cyklar i sommarvärmen ner till vattnet för att bada:
i havets jättelivmoder,
återfinna våra kroppar
och vi kastar oss i, simmar
och återvänder efter en
kort stund till land, nyfödda och
sitter på en stor, röd sten på
hamnpiren och låter luften
torka våra svarta vingar
Läs fler texter av Anna Hallberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
