Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Internatskolan Solbacka läroverk lär av eleven Jan Guillou ha beskrivits som Ondskans hemvist, nerlagd redan 1973 till skillnad mot andra internat som nu är i blåsväder.
På Solbacka bodde som i kasernens logement uteslutande pojkar. En ung man är redan i sandlådan en vild hund och internatets tanke är väl att han för att bli vuxen måste dresseras med hård drill, regler och disciplin. Under två långa somrar i början av sextiotalet kommenderades jag dit för att förhindra en hotande tillvaro som evig valp, för att undvika två år i varje klass genom att läsa upp ett underkänt skolbetyg, alltmedan lyckligare jämnåriga kunde tumla om i det gröna eller simma i badviken.
Vi som i stället räknades in på Solbacka var det sista avskrapet: kvarsittare, latmaskar och bortskämda, dyslektiker, blivande smågangstrar eller allmänt obildbara. I all välmening hade våra föräldrar skickat oss dit för att ”göra folk” av oss, säkert inte helt billigt, fast vi alla önskat att de inte haft råd. I mitt fall var det som vanligt matten som spökade; senare i livet visade det sig att jag aldrig riktigt skulle klara språnget från äpplen till symboliska siffror, att jag fortfarande mardrömmer om hur jag misslyckas med plus och minus.
Engelska var jag bra på, men beordrades till ännu en kurs för att fylla ut dagen. Läraren, Pippi kallad, hade en fulländad Oxfordaccent och svärmade för Marilyn Monroe som det kvinnliga idealets fulländning. Det könet fanns vid badviken. När vi riskerade att bli oregerliga hotade Pippi som gammal brottare med våld. Genast blev det knäpptyst.
Vi gillade honom skarpt.
Fysisk styrka och lydnad trumfade allt i internatvärlden. Men av avsiktligt våld minns jag bara en örfil. På den tiden fanns många krogar där man inte kom in utan slips och vi elever förbjöds att gå till matsalen i gymnastikkorta linnebyxor. På lärarorder stod en äldre elev i broderade Lederhosen vid dörren och körde ut oss. Hans kortbyxor dög, inte våra. Okamratligt. Vi var ständigt hungriga och våra byxor snart långa.
En stöddig elev, en prehistorisk Schwarzenegger, hade innan sommarstraffet turnerat med ett gäng svarta amerikanska sångerskor i folkparkerna och uppgiften hade nog inte varit att bära resväskor eller mixtra med mikrofoner. Vi var fulla av beundran och avund. Efter ett förlorat vad (om vad egentligen?) rakade vi av honom håret, kvar blev en ensam tuppkam en irokesfrisyr lik, som av outgrundlig anledning gjorde vår husföreståndare rasande: som lärarbestraffning tvångsrakades han kal och fick resten av sommaren gå omkring som en glad skånsk Yul Brynner.
Vi beundrade och avundades honom ännu mer.
Bara boxas kunde han inte. Om kvällarna höll vi turneringar i korridoren, ytterst våldsamma, utan minsta hänsyn till färdigheter eller viktklass. Fast ingen kunde vägra att delta. En klen kille fick så mycket stryk att han började gråta och ville klaga hos lärarna. Det gjorde allt bara värre. En skvallerbytta eller tjallare var ännu mer oförlåtligt än en lipsill; med näsblod utspätt av tårar tvingades han snart att tänka om. Själv lyckades jag ljuga mig ur alltsammans, hur minns jag inte, bara att det aldrig varit möjligt om jag inte varit en fena på fotboll.
En skvallerbytta eller tjallare var ännu mer oförlåtligt än en lipsill; med näsblod utspätt av tårar tvingades han snart att tänka om.
Jag var bortom den mobbning som kunde drabba vem som helst – av ingen annan orsak än vad jag kunde göra med en boll.
På planen briljerade jag i sommarskollaget mot traktens vuxna föreningar, ibland förstärkta med en av Solbackas gymnastiklärare, Loskan kallad. En gång med hans kompis, allsvenske Lacke Hall från AIK. Det var stort. Hjälte blev jag när jag ojuste lyckades sparka ner Loskan så att publiken jublade. ”Gör du om det din djävel, så slår jag ihjäl dej!” Det gjorde han förstås aldrig. I stället blev han senare bland mycket annat AIK:s huvudtränare.
Redan innan dess beundrade vi honom.
Värst av alla anklagelser var ändå morsgris.
En äldre kompis från långt senare, Ragnar Bjurfors, cigarrökande excentrisk entreprenör och svår dyslektiker, hade på sin tid också han hamnat på en hård privatskola. Innan han dog skrev han helt på egen hand en lika osminkad som skandalös bok med titeln ”Knäpp & framgångsrik”. I den skrevs om skolkamrater från vad han kallar fina familjer:
”En sådan var den senare så berömde sidenvägsfararen Jan Myrdal. Tillsammans med äldre kamrater försökte vi under en rast spola ner socialisten på toaletten. Men antingen var han för grov eller avloppet för klent, ty det slutade med att han bara blev blöt i håret. Denna händelse saknas i hans inte helt fåordiga berättelser, kanske för att den visade att han var en morsgris, vilket inte stämmer med hans senare familjebeskrivning. Fru Alva dök upp hos rektorn och klagade på att några elever behandlat Jan illa. Efter hennes besök blev vi kallade till rektorn, som gav en mycket mild avbasning, förmodligen av politiska skäl.”
Sådana skyddsandar hade vi inga på Solbacka, men heller ingen som öppet beklagade sig. När vi inte bet andra, bet vi ihop, bitna av dem. Och vad hände med matten? Det har jag freudianskt fullkomligt förträngt – lärare, lektioner, hemläxor, ekvationer på svarta tavlan.
Men jämns med ryggen lyckades jag varje gång ta mig upp till nästa klass, fast då en kanske redan ohjälpligt skadad halvvuxen hund.
Läs mer:
Richard Swartz: Må Gud skydda Amerika från den kristna högerns framfart