Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Isak Holmgren
”Oskar Hemlings usla nöjen”
Nirstedt/Litteratur, 168 sidor
Allt oftare ser jag bilder av George Grosz i miljön. Hans satiriska, ofta groteska bilder av människolivet under Weimarrepubliken och mörkret som skoningslöst sluter sig, skulle göra honom till den första intellektuelle att fråntas sitt tyska medborgarskap och leda till att hans kvarlåtenskap brändes på nazisternas bål. Nu ser jag hans bataljmålning ”Begravningen” från 1918 på omslaget till Isak Holmgrens romandebut ”Oskar Hemlings usla nöjen”.
Grosz själv har sagt om sin tumultuariska bild, att han ville protestera mot en mänsklighet som blivit galen. I förgrunden ser man en präst med ett ansikte som liknar en modern emoji. Bakom honom ett människomyller med syfilitiker, pestdrabbade, militärer, prostituerade, tiggare och andra kategorier som fick såväl kyrkan som kejsaren att fördöma den.
Ramberättelsen handlar om ett sällskap herrar som träffas för att hålla föredrag för varandra, om tiderna och sederna. Samtliga medlemmars namn är anagram på författarens eget
När Isak Holmgren redovisar 2020-talets mänsklighet och dess specifika galenskap, gör han det iklädd tio identiteter. Ramberättelsen handlar om ett sällskap herrar som träffas för att hålla föredrag för varandra, om tiderna och sederna. Samtliga medlemmars namn är anagram på författarens eget, liksom författarens psykiater dr. Ingmar Kolhes som inbjudits att tala eftersom han för andra året i rad av sällskapet har utnämnts till Fjolårets Götheborgare. Utgivaren heter däremot John Weibull och skriver företalet på uppdrag av författaren, som tagit sitt eget liv på ett bisarrt sätt.
Upplägget erinrar om dadaisternas, surrealisternas och patafysikernas förtjusning i att anamma strama och hierarkiska strukturer för att genast förlöjliga dem. Något studentikost finns här också. Matrikelns formspråk minner emellertid mest om 1700-talets boktryckarestetik.
Vad som följer är 24 föredrag av sällskapets medlemmar – som alltså samtliga är olika exponenter för en enda författare, vars biografi man anar sig till efter hand. Han är en ung, beläst man som vantrivs något oerhört i kulturen. Han går i analys också, vilket verkar behövas men inte inverka menligt på hans person.
I det kalla raseriet kan man också komma att tänka på en skandalomsusad bok som ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” (1992) av pseudonymen Nikanor Teratologen och kanske Carl-Johan Vallgrens ”För herr Bachmanns broschyr” från 1998
Hans hat är av det kalla slaget, som slår elitism och bildning i huvudet på alla dessa elsparkcyklister, mobilonanister, influerare, techsnubbar och andra pjäser på det götheborgska schackbrädet. Den som har läst den oförsonlige, österrikiske skriftställaren Karl Kraus (1874–1936) hittar i Isak Holmgren en samtida svensk efterföljare. I det kalla raseriet kan man också komma att tänka på en skandalomsusad bok som ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” (1992) av pseudonymen Nikanor Teratologen och kanske Carl-Johan Vallgrens ”För herr Bachmanns broschyr” från 1998. Man kan också notera att det bland de redovisade eller insmugna referenserna finns ett demensboende som heter ”Helhjärtad tanke”, vilket är titeln på Stig Larssons fantastiska diktsamling från 1999 vari han bland annat försöker skriva provokativt usel poesi. Ja, detta är en genre för arga, bildade män.
Om det står i ens håg att dra geografiska växlar så kan man erinra om att göteborgsförfattaren Magnus Hedlund även han bokdebuterade när han var kring 26, med ”Fluxus eller Vettvillingen i vattvällingen”. 1972 kom hans ”Doktor Gorks sånger”, som i sin fullständiga respektlöshet gentemot alltet, lekfullheten och den groteska frihetligheten känns som en självklar föregångare till Holmgrens bok.
Som ett exempel på anslag i bokens föredrag kan man helt enkelt nämna det allra första. Där diskuterar föreningens Shlamo Ginker sin vana att läsa förintelsedikter på sunkhaken vid Andra Långgatan. En förstämning sprider sig i lokalen ”medan jag bländad av det rödtonade strålkastarljuset blickar ut över deras toviga bastviskeskägg, över ölglasen i deras dysmeliska händer, över deras svettblänkande halvmanskranier (cutis verticis gyrata) som i sunkbarsdunklet sprudlar skimrande vitt som blomkålshuvuden ur rödsvartrutiga flanellskjortor och chilinötsbesudlade heavymetal-t-shirts”. Varefter han deklamerar Paul Celans ”Todesfuge”.
Men här finns också partier där det brister i det lillgamla pansarskalet. Det är till exempel hos psykiatern, där berättaren öppnar sig om hur hans ”tricksterkomplex och kompulsiva buffoneri” förstör hans liv. Hur det har blivit omöjligt för honom att delta i livet – sitt eget och andras. Hur en tjugoårig stiltje ”brutits av de oförklarliga dådens tid, en storm av rasande tilldragelser omkring mig, medan det inre blev fattigare och fattigare, till dess ingenting fanns kvar annat än själva vredens tomrum”.
I sådana passager är det som att den av vantrivsel rasande unge mannen i porslinsbutiken skär sig på skärvorna, betraktar sina blodiga händer och sätter sig ner med huvudet i händerna. Nog blir Isak Holmgren lite för transparent och omogen i somliga betraktelser och formuleringar, men över lag känns det som ett rimligt sätt att närma sig samtiden litterärt. De flesta unga romanförfattare undviker nuet, för att i stället söka sig tillbaka till tidigare decennier. De som inte gör det brukar hamna där Holmgren hamnar: i ett tomrum, med huvudet i händerna.
Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
