Valet av kulturminister kommer ofta som en överraskning. Så var fallet 2006, när Cecilia Stegö Chilò (M) gick direkt från tankesmedjan Timbro till en kort och stormig period som kulturminister, som slutade efter att det bland annat framkommit att hon inte betalat sin tv-licens.
Eller 2014, då en politiskt oprövad Alice Bah Kuhnke (MP) presenterades som ny kulturminister i Stefan Löfvens regering. Något statsvetaren Ulf Bjereld då kallade en ”smärre sensation”. Inte minst var utnämningen överraskande då Alice Bah Kuhnke tidigare inte ens varit medlem i Miljöpartiet, som hon nu skulle representera.
En liknande situation uppstod 2021, då Jeanette Gustafsdotter gick med i Socialdemokraterna i samband med att hon erbjöds kulturministerposten.
Statsvetaren Jenny Madestam menar att kulturministerposten sticker ut.
– Det är en svår ministerpost, lite som forskningsminister. Man har ansvar för ett område som kräver att politikerna ska hålla armlängds avstånd. Samtidigt ska det vara en person som kan kulturområdet, annars kan det vara svårt att väcka förtroende, säger hon.
Gustav Fridolin var Miljöpartiets ena språkrör mellan 2011 och 2019 och är i dag folkhögskolelärare och lokalpolitiker i Sundbyberg. Under perioden som språkrör var han med om två regeringsbildningar där företrädare för hans parti tilldelades kulturministerposten. Han säger att en kulturminister måste ha flera egenskaper.
– Det viktiga är att kunna stå upp för kulturens roll och betydelse och också att föra i hamn partiets frågor inom området. I den dragkamp som alltid finns inom en regering ska man kunna stå upp för kulturen och det kräver en politisk doer, säger Gustav Fridolin.
Det är sällsynt att partiernas kulturpolitiska talespersoner utnämns till minister. Man får gå tillbaka till moderaten Lena Adelsohn Liljeroths dagar för att hitta en kulturminister som innan tillträdet också varit en tongivande röst för partiets kulturpolitik i riksdagen.
Gustav Fridolin säger att det är en fördel att ha erfarenhet av rikspolitiken, men att det inte är allt.
– Att vara riksdagsledamot är bara en merit bland flera. Som parti måste du ha en person som är väldigt skicklig på att säkra att den politik som läggs fram också kan bli förverkligad, säger han.
Handlar det också om att man vill ha ett affischnamn till minister?
– Jag upplevde kanske inte att vare sig Alice Bah Kuhnke eller Amanda Lind var utnämningar som gjorde att vi blev strukna medhårs. Man hade nog kunnat hitta personer som hade haft en lättare resa direkt från början, menar Gustav Fridolin.
Nuvarande kulturminister Parisa Liljestrand (M) saknade före tillträdet tydlig förankring i kulturen. Det tycker Jenny Madestam säger något om regeringens politik.
– Med Parisa Liljestrand valde man inte en person som uttryckligen hade kulturpolitisk erfarenhet, utan snarare en bred generalist. Det säger någonting om att den moderata politiken i sin helhet går igen i politikområdet.
Jenny Madestam ser flera möjliga orsaker till att de kulturpolitiska talespersonerna sällan blir ministrar.
– Jag tror att partierna tänker att det är en post där man kan pröva och laborera lite. Både med personer som man kanske vill testa, i de fall man ser det som att det inte är den tyngsta rollen, men också att det är ett politikområde där det är bra att ta in någon som är karismatisk eller som sticker ut, säger hon.
Fakta.Kulturministrar under 2000-talet
1996-2004: Marita Ulvskog (S)
2004-2006: Leif Pagrotsky (S)
2006: Cecilia Stegö Chilò (M)*
2006-2014: Lena Adelsohn Liljeroth (M)
2014-2019: Alice Bah Kuhnke (Mp)
2019-2021: Amanda Lind (Mp)
2021-2022: Jeanette Gustafsdotter (S)
2022-2026: Parisa Liljestrand (M)
* Efter Cecilia Stegö Chilòs avgång var Lars Leijonborg tillförordnad kulturminister i några dagar innan Lena Adelsohn Liljeroth utnämndes till ny minister.
Läs mer:
Det har präglat mandatperioden: ”En typiskt konservativ kulturpolitik”
Parisa Liljestrands viktigaste frågor – så har det gått