Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Sakine Madon
”Sveket. Hederskulturen och förnekarna”
Fri Tanke, 204 sidor
Vi inte ser världen som den är, utan som vi själva är, har någon insiktsfull person sagt. Att läsa Sakine Madons senaste bok ”Sveket: hederskulturen och förnekarna” (Fri tanke) visar hur på pricken den frasen är. Boken är en tidsresa och osande uppgörelse med en mängd olika hedersrelativiserande röster i den offentliga debatten efter mordet på Fadime Sahindal 2002.
Hon är inte nådig i sin kritik av de som förringat och förnekat att hedersvåld bygger på en kulturell grund och bevisbördan hon lägger fram för att visa hur debatten låtit är tung och ovedersäglig. Boken fungerar på så sätt lite som en moralisk rättegång, där person efter person radas upp med namn på de anklagades bänk, för att vi ska påminnas om en period då en ideologisk övertygelse offrade flickor och kvinnor utifrån synen att kultur inte spelar någon roll för det förtryck och för det våld som drabbar dem.
Länge var det så – det gick inte att prata om hedersförtryck och hedersrelaterat våld utan att riskera att anklagas för ren rasism eller för att skuldbelägga hela etniska grupper. Istället för att påtala betydelsen av specifika traditioner och kulturer, skulle utgångspunkten vara generella maktstrukturer. Men som Halala Rafi, kurdisk kvinnorättsaktivist och verksamhetschef för IKKR Kvinnojouren Nina, säger i ”Sveket”: ”Man ’får’ inte säga att kvinnoförtrycket är kulturellt eller religiöst rotat därför att det kan utnyttjas av rasister. Men vi … måste strunta i rasisterna och tala öppet om detta”.
Exakt så är det. Man måste tala om det som finns. Sakine Madon är stenhård när hon slår fast att de postkolonialt skolade hederskulturförnekarnas problem var, och är, verkligheten – de vägrar att se ”såväl offrens som förövarnas egna beskrivningar och verklighet”. Jag håller med henne, och jag håller även med Nalin Baksi när hon i sin bok ”Mina strider” skriver om den bristande kampen mot hedersförtryck för årtionden sedan och att delar av den svenska vänstern då såg den antirasistiska kampen som viktigare än de invandrarkvinnor som levde under hedersförtryck.
Jag tycker mig se ett liknande ideologiskt mönster och motstånd i dag mot att se, erkänna och bekämpa olika förtryck som faktiskt existerar mot kvinnor med annan etnisk bakgrund än svensk. Vi får inte förneka och förminska de normer, strukturer och traditioner som drabbar kvinnor enskilt och som kollektiv, kvinnor som ses på och behandlas som underordnade män, utan rätt till sin egen vilja. Jag vägrar att inte lyssna på de kvinnor som själva berättar om sina erfarenheter av det, oavsett om det är en svensk, serbisk eller somalisk kvinna.
Det betyder till exempel att vi inte bara kan utan måste kunna diskutera röstförfarandet i årets val och dess utgång från alla tänkbara perspektiv.
Mycket har hänt i den offentliga debatten och i lagstiftningen sedan 2002 på området hedersrelaterat våld och förtryck. ”Det är tack vare alla dem som talat klarspråk som vi har rört oss framåt.” skriver Sakine Madon, samtidigt som hon varnar för att det under ytan fortfarande finns kulturrelativistiska reflexer, dubbla måttstockar och rasistanklagelser kvar som stoppar upp kampen för alla kvinnors frihet.
Sveket är att inte agera i tid. För att kunna angripa ett problem, vare sig det handlar om hedersrelaterat våld eller auktoritärt och kollektivt påtvingat socialt tryck, måste man först uttrycka vad problemet är. Man måste, på ett ansvarsfullt sätt, diskutera det som pågår, hur jobbigt det än är. Det betyder till exempel att vi inte bara kan utan måste kunna diskutera röstförfarandet i årets val och dess utgång från alla tänkbara perspektiv.
”Jag har valt att berätta min historia här för er i dag i förhoppning om att det kan hjälpa andra invandrartjejer, så att inte fler behöver gå igenom det jag har fått göra. /…/Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem.”
Det är de avslutande orden i Fadime Sahindals tal, som hon höll i Sveriges riksdag i november 2001, ett par månader innan hennes egen pappa tog hennes liv ifrån henne. En pappa som i den kulturellt betingade hederns namn tyckte att han ägde hennes liv och därför hade rätt att avsluta det. Förhoppningsvis blir ”Sveket” en påminnelse om att vi inte bara kan se världen som vi vill att den ska vara, utan som den är.
Läs fler av DN:s bokrecensioner och fler texter av Vesna Prekopic