Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Jag ska skölja min sons leriga stövlar i badrummet, men min hand famlar i tomma intet.
Den finns ingenstans, prylen som varje finländskt badrum är utrustat med. Till och med hytterna på de äldre Finlandsfärjorna har den på toalettens vägg. Men i Sverige hittar jag inte en enda.
Jag talar om bidéduschen, som leder vatten till toaletten och aktiveras med en tryckknapp. Den är perfekt att rengöra ett par stövlar med. Men huvudsyftet är förstås ett annat: bättre intimhygien i samband med toalettbesök.
Den som tvivlar på vattnets överlägsenhet mot toapappret kan gärna hälla målarfärg på valfri ojämn yta och prova vilket som tar bort färgen mest effektivt.
Också läkare jag talar med drar en entydig slutsats: ”Vatten är naturligast. Då gnuggas och skrapas huden inte ideligen med papper, som ändå lämnar smuts kvar på huden.”
I Sveriges Radio säger professor Agnes Wold: ”Finländarnas rumpor kan vara renare än svenskarnas.”
Varför inte vara på den säkra sidan? Ger det inte större självförtroende och mer kul i sängen också?
En god vän i Finland som uppskattar Stockholms kulturliv oroar sig därför för de vackra sammetsklädda sätena på Kungliga Dramatiska Teatern. Måste de ofta bytas ut?
Nu vet jag ju att det också är en svensk dygd att vara hel och ren. Och är man frisk behöver man ingen dusch på toaletten. Men alla kan ha en dålig dag, eller få i sig skämd mat. Varför inte vara på den säkra sidan? Ger det inte större självförtroende och mer kul i sängen också?
Jag nystar i frågan och märker till min överraskning att många svenskar uppfattar en bidédusch som ohygienisk, när den för finländaren är raka motsatsen. I sin moderna form är bidéduschen faktiskt en finsk uppfinning, men försöken att erövra övriga Norden har fallit platt.
En besviken svensk företagare berättar för mig att han satsade stort på att köpa in bidéduschar, dels inspirerad av toapapperskrisen under coronaepidemin, dels av en äldre släkting som hade svårt att torka sig.
Men kunderna ratade duscharna, de fick samla damm i hans källare. Jag tänker ibland på det oanvända lagret när jag rör mig i de glassigare kvarteren i Stockholms stadskärna. Där möter jag många glidare med viktig min, backslick, dyr outfit och Ferragamo-loafers.
Jag fortsätter glatt framåt rak i ryggen, för om valet står mellan att investera i ett par loafers eller en bidédsuch är beslutet inte svårt.
Läs fler kåserier:
Lillebrors förra: Jag försöker älska Södermalm – men det går inte
Och förrförra: Varför är ni svenskar så fixerade vid mitt förnamn?
Ett klassiskt DN-kåseri – om varför Augustin tycker att meningen med livet är en japansk toalett (2022).