Jag läser Therese Bohmans senaste roman ”Kapitalet” och måste skratta.
I boken vältrar sig influeraren Alice i sin krämvita soffa och beklagar sig för förskolepedagogen Emma, i äkta Marie Antoinette-anda, över hur jobbigt det är att blogga:
”Jag måste hitta på saker hela dagarna. Men ibland går det liksom inte. Då får jag posta någon skit om vad jag gjorde för fem år sen eller packa upp något paket som kommit.”
Jag läser upp stycket högt för min influerarkollega Elsa Billgren som skakar på huvudet. Det är uppenbart att Bohmans karaktär är ett slags hybrid av oss båda (men med en mer Amanda Schulmansk inredningsstil).
Själv har jag skrivit 171 inlägg i bloggkategorin där man får se mitt liv i tillbakablickar. Årets favoritoutfits! Midsommar genom två decennier! Tjugotalets bästa ögonblick!
I ”Kapitalet” önskar Alice att hon slapp skriva. Hon bävar inför de åtaganden som hör till hennes yrke. Hon vill inte podda, gå på event eller upprätthålla det liv hon har byggt upp. Helst vill hon dricka vin och vila. Hon är som en modern hovdam vars värld inte sträcker sig längre än till kanten av hennes omsorgsfullt utvalda mobilskal. Lika tom som sina egna platsbyggda bokhyllor.
Hon bloggar, kort sagt, för att slippa blogga.
Om det är hon inte ensam, åtminstone inte i samtidslitteraturen, där influeraren har blivit en allt vanligare gestalt. Och just hennes förhållande till sitt yrkesliv är påfallande likartat i böckerna.
Trots att den fiktiva influeraren lever ett till ytan avundsvärt liv med pengar, status och en enorm följarskara, är hon sällan särskilt intresserad av arbetet som krävs för att möjliggöra allt det. I Ann Edlidens ”Dör för dig” låter influeraren Tess sin assistent spökskriva blogginläggen i hennes namn. I Caro Claire Burkes ”Yesteryear” blir tradwife-influeraren Natalie allt bittrare på sina följare och sin egen fasad, i jakten på likes som genererar cash. I Tone Schunnessons ”Dagarna, dagarna, dagarna” har influeraren Bibbs till och med tagit sin framgång för given så länge att den till slut har försvunnit. Hon är beredd att göra nästan vad som helst för att få tillbaka sitt gamla liv. Utom möjligen ansträngningen som en gång gav henne det.
I den skönlitterära sagan om influeraren är det inte skapandet som står i centrum, utan resultatet av det. När hon väl fått tillräckligt många följare återstår en sak: att omsätta dem i pengar. Publiken är som en viljelös massa, beredd att låta sig ledas från inlägg till inlägg.
Själv har jag berättat om mitt liv under, ja, hela mitt vuxna liv. Under decennierna har jag sett hur influeraryrket svällt upp till en enorm industri, och blivit ett av unga tjejers absoluta drömliv.
Ändå ska detta gång på gång skildras som något ingen egentligen vill ägna sig åt.
Varför är det så?
Just influerarens förhållande till sitt yrkesliv är påfallande likartat i böckerna
Jag ska anförtro er en liten hemlighet: tillbakablickarna är inte något jag publicerar i brist på bättre idéer. De är tvärtom en av anledningarna till att jag tycker så mycket om att blogga.
Jag känner mig rik på mitt arkiv. Allt finns dokumenterat där. En 22-årings tankar som annars hade gått förlorade. Kärlekskatastrofer som fick bloggservrar att krascha. Min förlossningsdepression. Min son. Varje födelsedag, varje fest, varje helg. Allt.
Att få försörja sig på att skriva dagbok är ett privilegium. Det förstår till och med den som befinner sig mitt i det.
Bloggvärlden, som senare flyttade över till Instagram och Youtube (även om vi är några tappra själar kvar i originalmediet), växte fram som ett slags parallellt kvinnligt universum, där sådant som sällan haft något värde plötsligt fick stå i centrum. Kläder, vänskaper, kärleksbekymmer, scrapbooking, smink och politiska frågor betraktade från den egna vardagen. Det som i andra sammanhang avfärdades som trivialt kunde här bli stoff för en framgångsrik plattform.
Jag har svårt att föreställa mig att en enda person skulle orka lägga år, rentav årtionden, på att bygga upp en sådan värld om det enda de tycker om är pengarna som eventuellt väntar i slutet. Och jag tror att man underskattar publiken när man framställer den som en lättmanipulerad massa. Att få hundratusentals människor att frivilligt återvända till ens vardag, dag efter dag, år efter år, måste rimligen kräva en känsla för både berättande och vad som väcker andra människors nyfikenhet.
Men tanken på att influerare faktiskt arbetar hårt och konsekvent för att skapa ett magnetfält runtomkring sig verkar vara ogripbar för många författare. Fiktionens influerare har ingen aning om vad som gör henne intressant. Följarna bara råkar vara där.
I en recension av ”Kapitalet” i Aftonbladet frågar sig litteraturkritikern Rasmus Landström om vi verkligen behöver ännu en roman om ”jordens minst intressanta yrke”. Det är svårt att inte läsa in ett visst slentrianmässigt kvinnoförakt här. Det är inte första gången där sådant som kvinnor ägnar sin tid åt avfärdas som fullständigt ointressant.
Men på sätt och vis förstår jag honom, åtminstone utifrån böckerna han tvingas läsa.
Den influerare som samtidslitteraturen så ofta skriver fram är ointressant. Hon är fåfäng, lat, och har genom någon märklig slump blivit rik på att visa upp sitt liv. Det är inte mycket till romankaraktär. Dessutom en ganska trist dramaturgisk genväg med en färdigbakad moralisk poäng: Livet bakom bilderna är falskt. Kvinnan som har allt vill egentligen inte ha någonting av det.
Tänk vilka andra berättelser som skulle kunna uppstå om man i stället utgick från att hon faktiskt ville jobba med det hon gör, och leva det liv hon lever. Att de piffiga klänningarna och vackra miljöerna är resultatet av ett medvetet arbete.
Ett utmärkt undantag är den norska tv-serien ”Rekviem för Selina”, där influeraren Selina är raka motsatsen till den uttråkade hovdamen. Hon sprutar ur sig idéer och är beredd att stånga sig blodig för att få besökssiffrorna att stiga. Genom att ge henne en egen vilja och en närmast besatt skaparlust framträder plötsligt en människa av kött och blod. Kanske inte en trevligare sådan, men en betydligt mer levande.
Tänk vilka andra berättelser som skulle kunna uppstå om man i stället utgick från att hon faktiskt ville jobba med det hon gör, och leva det liv hon lever
I verkligheten finns ett sådant överflöd av historier att det är svårt att förstå varför fiktionen så ofta väljer sitt upptrampade, tradiga spår. Isabella Löwengrips storhetsvansinne, Margaux Dietz trapphusskandal eller Alexandra Nilssons fullständigt gränslösa alter-ego Kissie.
Eller varför inte Caroline Calloway, en amerikansk it-girl som fick ett bokkontrakt på miljonbelopp genom att romantisera sitt liv på Instagram, aldrig skrev boken och i stället skrev en bok om varför hon aldrig skrev den första.
För ett par veckor sedan publicerade hon en Instagrambild på sig själv i bikini och blomsterkrona. Bildtexten löd: ”Sorry to be so horny on main, but I’ve just been so horny lately.”
I all sin absurditet rymmer den enda meningen mer oförutsägbarhet än alla de olyckliga influerarporträtten på romansidorna.
Den moderna influeraren befinner sig flera steg och berättelser före den litterära. Hon har hunnit genomskåda sig själv, ironisera över sin egen persona och uppfinna en ny, medan fiktionen fortfarande står och pekar på den gamla söndertjatade bilden.
Läs mer:
Recension: Mötet mellan influeraren och pedagogen liknar en uppgörelse på savannen
Recension: Konservativ hemmafru återvänder till 1800-talet på strömlinjeformad bokklubbsprosa