Femton kilometer från fronten hörs det dova mullret av artilleri. Tågstationen i Kramatorsk stängde i höstas. Den hade varit en knutpunkt, nu var den inte längre säker heller för civila transporter.
Många invånare har lämnat staden, de som är kvar är väl medvetna om att platsen där de bor ligger i det område som Ryssland insisterar på för ett fredsavtal.
Under vilken huvudstad kommer Kramatorsk att lyda? Under Kiev – eller under Moskva?
Ingen jag talar med kan tänka sig att stanna kvar om staden faller under rysk kontroll. Samtidigt ser de att det är osannolikt att Ukraina kan ta tillbaka vad det förlorat med militära medel.
Ett slut på striderna skulle betyda vila. Skulle ge invånarna här en välbehövlig paus. Några djupa andetag som bevis för att man lever. Men är det ”fred”?
En knapp majoritet av ukrainarna, 52 procent, anser att Ukraina inte på några villkor bör gå med på en fredsuppgörelse som innebär förlusten av hela Donbass, den del av östra Ukraina som till största delen är ockuperat av Ryssland. Att däremot avbryta kriget längs nuvarande frontlinjer, under vissa förutsättningar, kan över 70 procent tänka sig.
Jag har inte träffat någon i Ukraina som tror att freden (när den nu kommer) blir stabil. Det ryska hotet ses som permanent, och övertygelsen om att Ryssland kommer att vilja anfalla igen gör frågan om säkerhetsgarantier från Europa och USA avgörande. Avskräckning är det enda som kan hålla ett nytt krig borta.
Krigshistorikern Carl von Clausewitz (1780–1831) framhåller i sitt mastodontverk ”Om kriget” att varje krig är unikt. Det beror av sin tid, sin kontext och av en mängd andra, rörliga variabler. Av enskilda individer, inte minst. Men gemensamt är att alla krig involverar folk, stater och arméer; att de påverkas av slump, tur och tillfälligheter. De styrs av de krigande parternas politiska mål, som nästan alltid förändras.
Clausewitz tänkande präglades av Napoleonkrigen, men hans strategianalys påverkar synen på krig än i dag – och när hans klassiker nu ges ut i svensk nyöversättning (Albert Bonniers förlag) är det i danskt band, uppenbarligen med en masspublik i sikte. Ett tecken i tiden?
President Zelenskyj upprepar behovet av mer effektiva vapen. Viljan och moralen har de hittills inte haft problem med
Krig avgörs av en kombination av militär kapacitet och stridsvilja, skrev Clausewitz: i Ukraina är den kampen tydlig varje dag. President Zelenskyj upprepar behovet av mer effektiva vapen. Viljan och moralen har de hittills inte haft problem med.
Men ukrainarna är utmattade, blickarna utan glans.
Det är hela tiden kallt. Temperaturen i Kiev rör sig kring minus tio, minus femton, vecka efter vecka. Ryssland har attackerat energiinfrastrukturen och de långa strömavbrotten tär.
De flesta följer fredssamtalen bara i ögonvrån och med låga förväntningar. De är luttrade, tror ingenting förrän de ser det, och har goda skäl. Vid den senaste rundan i Genève leddes den ryska delegationen av historikern och nationalisten Vladimir Medinskij, känd för att hålla långa utläggningar inför de ukrainska och amerikanska delegationerna om varför Ukraina måste vara ryskt.
Varje dygn visar Ryssland med drönare och missiler att man tänker ta vad man vill ha. En del nätter hörs explosioner också i centrala Kiev.
”Det enda sättet att få slut på detta är att ge Putin något som gör att han kan framställa sig som segrare”, sade en ung man jag talade med i en förort till huvudstaden. Det var tidigt i höstas, och vid den tiden ovanligt att höra.
Inte för att han trodde att en sådan fred skulle bli varaktig, snarare ett tillfälligt avbrott medan Ryssland inväntar nästa tillfälle.
Också Clausewitz skulle ha rest varningsflagg över de ryska avsikterna. Den pensionerade generalen Mark Hertling skriver på den amerikanska nyhetssajten Bulwark ett fiktivt brev från den preussiske krigsstrategen, adresserat till USA:s utrikesminister Marco Rubio (med kopia till sändebudet Steve Witkoff och Jared Kushner): Att avsluta ett krig, påminner Hertling/”Clausewitz”, är inte detsamma som att skapa en fred. En verklig fred måste sänka risken för ny aggression, inte stärka angriparens hand.
Eller som Oleksandra Matvitjuk, ordförande för människorättsorganisationen Centre for civil liberties och fredspristagare 2022, formulerade det när vi träffades på ett av Kievs trendiga kaféer nyligen: We don’t need a pause, we need peace.
Så kan en varaktig fred bara uppnås om förloraren erkänner sig besegrad och accepterar konsekvenserna – precis som i ett fritt och demokratiskt val? Inte nödvändigtvis. För precis som alla krig är olika, ser inte heller freden likadan ut. ”Det finns gott om exempel på krig som avslutats utan att sakfrågorna har lösts eller ena parten totalt gett upp”, påminner Isak Svensson, professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet.
Finland, som förlorade över en tiondel av sitt territorium till Sovjetunionen, valde att acceptera den smärtsamma uppgörelsen. Byggde vidare, med allt man hade kvar
På Balkan har länderna existerat sida vid sida i decennier nu, om än ibland nätt och jämnt, sedan konflikterna frystes i mitten av 1990-talet. Sydkorea hittade ett sätt att nå remarkabel utveckling trots närheten till ett land av helt annan karaktär. Och Finland, som förlorade över en tiondel av sitt territorium till Sovjetunionen, valde att acceptera den smärtsamma uppgörelsen. Byggde vidare, med allt man hade kvar. Det har fungerat.
Ukrainas tidigare utrikesminister Dmytro Kuleba menar att blicken är för snäv, att det inte alls bara handlar om Ukraina. När jag träffar honom för en intervju säger han att tiden för ett fredligt Europa är förbi, han tror att krigstillståndet hädanefter kommer att bölja, ta sig olika medel och uttryck – som cyberattacker och drönarintrång. Kuleba jämför med Mellanöstern, en region av ständig oro.
Politik med andra medel, som Clausewitz skrev.
En snar, radikal samhällsomvandling i Ryssland är osannolik, och det är otroligt att landet skulle kapitulera och gå in i en process som påminner om Tysklands efter 1945, eller om Sydafrikas efter apartheidregimen. Ingenting talar för försoning med Ukraina.
Återstår att hålla grannen i schack. Låna socker får man göra av någon annan.
Den 24 februari går kriget in på sitt femte år, och höga internationella ledare och diplomater väntas till Ukraina. Annars ges dagen ingen större uppmärksamhet, Kievs internationella presscenter har ingenting planerat.
Allteftersom vinterveckorna går märks skiftningarna. Fler talar öppet om avsevärda förluster, om än motvilligt. Det är en stor sak att uttala högt. Territorier handlar inte bara om mark, utan om människor. Fråga folk i Kramatorsk.
Andra säger: låt inte de som dött ha offrat sina liv förgäves. Att ge upp nu vore att belöna angriparen. Det är otänkbart.
Läs fler texter av Sanna Torén Björling
