Allt hänger ihop. Sällan har det varit lika tydligt som efter den här vintern. Ekologer, landskapsarkitekter och stadsplanerare har visserligen länge poängterat vikten av biologisk mångfald och fungerande ekosystem. Men nu har även de brittiska säkerhetstjänsterna MI5 och MI6 gått ut och varnar för matbrist och kaos om ekosystemen kollapsar (DN 23/1). I tider av alltifrån krigs- och terror- till klimathot har hållbar stadsplanering blivit en fråga om säkerhet.
– Sverige är inte byggt för de nya hoten. Nu krävs en annan typ av helhetstänkande när vi planerar framtiden. Både säkerhets- och klimataspekter måste finnas med från start, konstaterar arkitekten Karolina Keyzer.
Keyser, som anlitades som stadsbyggnadsexpert i Norge redan efter terrorattentatet mot regeringskvarteren i Oslo 2011, har bidragit även till Myndigheten för civilt försvars vägledning ”Inbyggd säkerhet”, utgiven 2024. I den har hon tagit intryck av arbetet i Norge, vars målsättning varit att skapa ett säkert men också människovänligt, relativt öppet och grönt stadsrum.
I förordet till MCF:s ”Inbyggd säkerhet”, undertecknat av Center mot våldsbejakande extremisms enhetschef Stefan Anering, inskärps allvaret i det hela:
”Sverige står inför ett grundläggande skifte i både fysisk planering och övergripande samhällsplanering. Vår tids akuta klimathot och ökande säkerhetshot innebär, tillsammans med nödvändiga krav på medveten resurshushållning, att dessa frågor behöver vara ingångsparametrar när vi ska bygga nytt och förvalta vår gemensamma livsmiljö”.
”Inbyggd säkerhet” är dock just en vägledning och inget annat. Sverige har tvingande regler kring till exempel brandskydd. Men när det kommer till det som kallas antagonistiska hot saknas krav, påpekar Karolina Keyzer:
– Här behövs politiska beslut. I dag är det många som är inblandade i plan- och byggprocessen, men ingen har det yttersta ansvaret för säkerhetsfrågan. I till exempel England finns den med på flera nivåer, både bygglov och detaljplan bedöms utifrån säkerhetsaspekter.
Vår tids ”frimärksplanering”, där städerna planeras utifrån enskilda projekt, leder sällan till en bra helhet. Och det är den vi enligt Keyzer måste hitta tillbaka till.
– Jag ser en stor risk i att säkerhetsfrågan i Sverige kan bli ytterligare ett särintresse. Att den istället för att hanteras i ett helhetsperspektiv tas över av ”säkerhetsfirmor” som ser till andra intressen än dem som vi alla som medborgare har nytta av.
Att säkerhetsfrågor är på agendan framgår också på det stadsbyggnadsseminarium, anordnat av Arwidssonstiftelsen och Danmarks ambassad, som jag besöker i februari. Temat är ”Den resilienta staden” och det är Försvarshögskolans rektor Robert Egnell och terrorforskaren Magnus Ranstorp som inleder.
Egnell framhåller att det allvarliga säkerhetsläget gör det oerhört viktigt att skapa sammanhållning och att den arkitektoniska utmaningen därmed ligger i att skapa gemensamma mötesplatser och sociala sammanhang. I tider som våra behöver vi öka den mellanmänskliga förståelsen.
Terrorforskaren Magnus Ranstorp inskärper att man stärker den sociala motståndskraften genom att skapa vardagsvärden. Nya grönområden bromsar inte bara klimatkrisen utan bidrar också till mer rörelse och starkare lokala nätverk, förklarar han:
– Försvarsvilja uppstår i en stad där människor känner tillhörighet. Det vi ska fråga oss är hur vi bygger in både beredskap och inkludering.
Tina Saaby, före detta stadsarkitekt i Köpenhamn, visar en mängd projekt som bidragit till en både terrorsäkrare och mer klimatanpassad stad. I spåren av de skyfall som drabbade Köpenhamn 2011 har danskarna, med hjälp av alltifrån statliga medel till diverse fonder, blivit något av Nordens specialister på naturbaserad säkerhetsanpassning.
Sådan har nu applicerats på hundratals platser i Köpenhamn, såväl gator och torg som parker och bostadsgårdar. På Österbro är experimentstadsdelen Klimakvarteren sedan flera år i bruk. På Vesterbro har Enghaveparken, ursprungligen planerad av Arne Jacobsen på 1920-talet, förvandlats till Köpenhamns största klimatprojekt – den inkluderar numera en 22 000 kubikmeter stor vattenreservoar som ska ta hand om framtida skyfall.
Läs mer: Skyfall i städerna kräver nya blågröna lösningar
På många platser har man ersatt asfalterade parkeringsplatser med växtlighet, som både renar luft och absorberar vatten. Och landskapsarkitekterna på Tredje Natur har till och med uppfunnit en genomsläpplig trottoarsten av biomassa, som absorberar regnvatten på ett betydligt mer effektivt sätt än vanliga trottoarstenar.
Även vad gäller ”hårda” skydd är vårt grannland föredömligt. Det danska riksdagshuset Christiansborgs slott i Köpenhamn skyddas av rejäla, runda granitklot placerade i en halvcirkel runtom byggnaden. Ett lika estetiskt som robust och genomtänkt sätt att hindra fordon med terroravsikter. Materialvalet ansluter elegant till graniten i slottets fasad. Här har Stockholm mycket att lära.
Det är den ”danska” typen av multifunktionell, långsiktig och lustfylld planering som Karolina Keyzer vill se även hos oss:
– I Sverige har alltifrån arkitekter till beställare och politiker haft en tendens att väja för de stora frågorna. De danska arkitekterna vände utvecklingen genom att säga ”det här kan vi lösa!”. Det intressanta med deras klimatanpassningsprojekt är att de också resulterat i väldigt säkra, smarta och inbjudande miljöer.
– Nu måste vi i Sverige omvärdera våra stadsmiljöer och se naturen som strukturell grund för vår nya verklighet.
”Platsen först, husen sedan” är principen hon vill komma tillbaka till. Enligt Keyzer bör vi sträva mot multifunktionalitet och ”mjuka” hinder. Hon vill se färre bommar, järngrindar, metalldetektorer och betongsuggor. I stället bör vi skydda våra städer med hjälp av träd, vatten, jord. Återinföra den natur som försvunnit och arbeta med avstånd, siktlinjer, höjdskillnader. Vattenspeglar, parker, gatumöbler och fontäner kan, utöver sin primära uppgift, också ha en skyddande funktion. Det gäller att visuellt bjuda in, snarare än att stänga ute.
– Träd är det bästa sättet att möta många av de nya hoten. Växtlighet och vattendrag ger mjuka avgränsningar och naturliga barriärer som smälter in i landskapet, säger Karolina Keyzer.
I Stockholm syns än så länge mycket lite av detta. Riksbankens kombinerade sittplatser/terrorskydd i betong framför entrén på Brunkebergstorg är det enda visuellt gångbara exempel på multifunktion jag hittar i city. Drottninggatans stora blomsterkärl tycks vara det närmaste vi kommer ”naturliga barriärer”. I övrigt säkras gatubilden av betonglejon och, till exempel i regeringskvarteren, mängder av föga visuellt tilltalade pollare.
Elisabet Elfström är Stockholms stadsträdgårdsmästare och som sådan anställd på Trafikkontoret, vars uppgift är att sköta om och utveckla Stockholms offentliga rum. Hon är landskapsarkitekt i grunden och välkomnar att det nu är personer verksamma vid Försvarshögskolan som talar sig varma för att bygga sammanhållning och gemenskap – det ger ”ammunition” till den typ av argumentation som hon alltid fört:
– Rummen mellan husen är ju ”mitt” område och så relativt enkelt att vara landskapsarkitekt som det är i dag har det aldrig varit. Inga av dagens målsättningar är ju egentligen nya. Nytt är däremot att det är fler grupper i samhället som intresserar sig för stadsutveckling.
I dagens planering upplever hon att man ofta ”kastar in jästen när brödet nästan är färdigbakat”. Både säkerhets- och klimataspekter bör komma in i början av stadsbyggnadsprojekt. Men kunskapen kring de designparametrar som styr helheten och faktiskt också viljan att skapa sådana är i dag relativt låg hos planerare, arkitekter och byggherrar, anser Elisabet Elfström:
– Vi befinner oss i ett paradigmskifte och jag skulle önska att fler arkitekter såg de spännande aspekterna i ”pusslet stadsbyggnad” och de nya parametrar som vår tid för med sig.
När målet är en öppen, trivsam och trygg stad gäller det att orka ha många tankar i huvudet samtidigt. Det skriver även Stockholms stadsarkitekt Torleif Falk under på.
Han konstaterar att trycket på att skapa säkrare städer är stort, framför allt från polisen men också från politikerna. Av den anledningen tror han att vägledningen ”Inbyggd säkerhet”, till skillnad från många andra, faktiskt kommer att bli använd. Frågan är bara vilken typ av gestaltning den resulterar i.
Falk ser en tydlig trend i att det offentliga rummet nu får ett större utrymme i stadsplaneringen, men också att de akuta säkerhetsbehoven hittills ofta lett till ad hoc-lösningar.
Han beklagar att svenska arkitekter har en ganska liten påverkan på helhetsfrågor, eftersom de behövs för att skapa den typ av estetiska och attraktiva lösningar som vägledningen ”Inbyggd säkerhet” förespråkar:
– Jag skulle gärna se att fler arkitekter intresserade sig för samhällsbyggnad och att fler sökte sig både till den offentliga sektorn och till politiken.
Arkitekten Karolina Keyzer ser vägen framåt som tydligt utstakad:
– I vår tid av såväl klimat- som säkerhetshot måste vi förstå att alla frågor hänger ihop. Jag ser naturen som grund för våra städers nya verklighet.
Fotnot: ”Inbyggd säkerhet – skydd av offentliga miljöer” går att ladda ner gratis på mcf.se
Läs mer om konst och form på dn.se
