Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Jag står med blomjord på händerna och bökar ner den runt en förskrämd liten övervintrad pelargonplanta. Det är omplanteringstider och jag fortsätter med ett par, tre till. Solen lyser genom linnegardinen i köket och det enda som hörs är gruset som knastrar under de smygande bilarnas vinterdäck där ute. Det är, slår det mig, ett vårljud.
Det är lätt att bli förförd av våren. Av solen, talgoxarnas tutande och lävärmen mot en stenvägg. Lyckan vid synen av några sparade gråbruna dahliaknölar. Eller kanske skattebeskedet…
När omplanteringen är klar sätter jag på tv:n. Världen utanför ramlar in med kartor och krig, drönare och gråtande människor. Nystrukna studioreportrar frågar och frågar och de inbjudna uppsträckta experterna svarar och svarar. Man pratar dåtid och nutid. Om framtiden vet ingen, vad än de säger.
Jag byter kanal, på SVT Play ligger filmer om Olof Palme och jag fastnar framför en av dem. Den börjar i 1960-talet, i en annan tid med kostymklädda politiker och sammanträden med termoskannor. En tid då farbröder såg ut som farbröder och kvinnornas antal runt de där borden kunde räknas på ena handens fingrar. Det är sol och sommar som blir höst och valår, och Palme har ständigt en skock journalister och fotografer runt sig. Han ler när han ber dem backa lite när han kommer hem till villan i Vällingby. Han vill inte att de ska se var familjen gömt dörrnyckeln utanför huset.
Ja, det var en annan tid.
När filmen är slut blir jag sittande ett slag. Jag minns den molltyngda begravningsceremonin i Stockholms stadshus. Den blyertsgrå marsdagen, alla ditresta statsmän som satt rad efter rad tillsammans med svenska politiker och kulturarbetare. Jag var där som reporter för en annan tidning då.
– Har du något passande att ha på dig? undrade nyhetschefen när han gav mig uppdraget.
Det blev en grå dräkt med svarta bandkanter. En dräkt från 40-talet som jag fått av min moster, insvängd dräktjacka, vadlång rak kjol, fin etikett på insidan av linningen. Att jag minns just den?
Jag går ut i köket igen och sätter på kaffe. Tar fram den nya stickningen. Ur radion rasar kriget vidare.
Morgonen därpå har de små pelargonplantorna sträckt på sig.
Läs fler kåserier av Ståhlis, till exempel om att komma väldigt nära Skansens varg.
