Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
I våras valde Simona Mohamsson (L) att tvärvända. Från att hennes parti sagt blankt nej till Sverigedemokraterna i regering blev inställningen inte bara ett uppgivet ”okej”, utan att fullt ut omfamna såväl SD:s politik som Jimmie Åkesson (SD).
Sedan dess har hon varit den starkaste företrädaren för blockpolitiken och ”ett samlat regeringsalternativ på vår sida”. Under måndagen motiverade hon i princip sitt partis existensberättigande med att det krävs för att det ”ska finnas ett blågult samarbete framöver”, som ger M och SD ministerposter (DN 24/8). Och som en del i lagbygget hackar hon stenhårt på Centerpartiet, som anses ha ”en löjlig syn på svensk politik utifrån att det ska finnas en bred mitt”, och hon tycker att C:s röda linjer mot SD hör till en svunnen tid (Expressen 18/8).
Det – om något – är ett förlegat synsätt.
Dels eftersom Centerpartiet är tre, fyra gånger större än Liberalerna i opinionsmätningarna – till skillnad från Mohamsson kommer sannolikt Elisabeth Thand Ringqvist (C) att klara riksdagsspärren med god marginal – så väljarna verkar föredra C:s vägval. Dels eftersom både SD-ledaren och KD:s ekonomisk-politiske talesperson varnar för att en röst på Mohamssons parti kan vara bortkastad.
Det bästa för den som vill se borgerlig politik är inte att ”tvinga” S att samarbeta med V för att kunna bilda regering.
Det vittnar om att politisk vänskap bara gäller så länge alla inblandade tror sig kunna vinna på samarbetet. Därför är det oerhört vanskligt att förlita sig på stödröster och andra partiers välvilja.
För det är inte särskilt konstigt att delar av borgerligheten har börjat blicka över blockgränsen – mot en bred mitt – som en följd av att Tidölaget ser ut att förlora.
Det bästa för den som vill se borgerlig politik är ju inte att ”tvinga” Socialdemokraterna att samarbeta med Vänsterpartiet för att kunna bilda regering. Särskilt inte med tanke på att Åkessons uttalade målsättning vid ett nederlag är att leda oppositionen och vara statsministerkandidat 2030.
Mantrat att svenska val är en uppgörelse mellan två block, och att det inte är de andra partiernas uppgift att ”rädda” Magdalena Andersson (S) från Nooshi Dadgostar (V), håller helt enkelt inte. Såväl för Sverige som land, som för borgerliga väljare, är det långt mycket bättre med en regering som bildas i mitten.
Det är absolut ingen löjlig syn på svensk politik.
Läs mer:
Susanne Nyström: Därför vågade ingen säga det obekväma i partiledardebatten
Susanne Nyström: Svaren på Lena Anderssons frågor är enkla att googla