Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Inför valet var både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna tydliga: Det är regering eller opposition som gäller från och med nu. Tiden som stödpartier är förbi, oavsett vad potentiella samarbetsparter tycker.
Beskeden har upprepats så många gånger att det i princip har börjat betraktas som en sanning att ministerposter är den enda valutan i en politisk förhandling – och att allt utom regeringsmedverkan innebär ett nederlag. Troligtvis är det därför få frågar var den ensidiga fixeringen vid en handfull poster kommer ifrån. Och knappt någon erkänner att det faktiskt inte alltid är kul eller lätt att sitta i Rosenbad.
I alla fall fram till nu.
Nyligen tog de före detta språkrören för Miljöpartiet, Birger Schlaug och Märta Stenevi, maskrosbladet från munnen.
Schlaug slår utan omsvep fast att det både på hans tid och i dag finns fördelar med att stå utanför. Exempelvis kan man som litet systemkritiskt parti inte driva opinion för det man verkligen tycker i en S-ledd regering, och mindre partier måste prata om sina visioner för att inte bli för lika de andra. Alltså vore det ingen jättekatastrof om man i år kommer överens om ett renodlat budgetsamarbete, lyder resonemanget (TV4 7/10).
Är Nooshi Dadgostar verkligen säker på att de bästa alternativen är regering eller opposition?
Stenevi förklarar i sin tur att ju längre tiden går, desto fler kompromisser blir gjorda i en koalitionsregering. Då finns risken att man tappar bort vad man ville med regerandet. Och hon understryker att det inte är ministrarna själva som fattar besluten, utan att saker först passerar samordningskansliet i Statsrådsberedningen, där alla samarbetspartier är med (Politikbyrån 7/10).
Inget av detta betyder att duon är motståndare till att småpartier tar plats i nästa regering. Däremot tror inte Märta Stenevi att allt prat om poster landar särskilt väl hos väljarna. Och inte minst Birger Schlaug vet att avsaknaden av departement inte är detsamma som att partiets mandat är gratis.
I sin nya bok berättar han till och med att de gröna efter valet 1998 aktivt arbetade för att slippa regera med S, eftersom företrädarna hade tillräckligt med självinsikt för att inse att de inte var redo. Men det betydde inte att MP saknade sakpolitiskt inflytande under 90- och 00-talen.
Tvärtom pressade man på för att göra den svenska regeringspolitiken grön, vilket låg helt i linje med de miljömedvetna väljarnas önskemål. Det var sannolikt bra mycket roligare än att i regeringsställning tårögt lägga om flyktingpolitiken 2015, när migrationskrisen var ett faktum.
Är Nooshi Dadgostar verkligen säker på att de enda alternativen är regering eller opposition?
Läs mer:
Susanne Nyström: Sverige kan inte ge småbarnsmammor käftsmällar på löpande band
Susanne Nyström: Det finns bara ett sätt för regeringsbildningen att röra sig framåt