Den svarta och silverfärgade reaktorbyggnaden ser nästan utomjordisk ut, där den reser sig bland skogsdungarna. Mitt ute på landsbygden i södra Frankrike pågår bygget av vad som i bästa fall kan bli en ny, ren och närmast outsinlig energikälla.
Iförda långa rockar, gummihandskar, specialskor, hjälmar och skyddsglasögon släpps DN:s utsända in i huvudbyggnaden. Det är 60 meter upp till tak. Rör och ledningar löper kors och tvärs.
Vad som ser ut som en enorm legokloss hänger från en lyftanordning i taket.
– Stopp!
Lyftteknikern Anthony Lisay ser bekymrat upp mot legoklossen, som i själva verket är en sektormodul till en vakuumkammare i reaktorns kärna.
Den väger som ett kortare godståg, 1 100 ton.
– Vi måste vara väldigt försiktiga. Felmarginalen vid monteringen är bara 20 millimeter, säger Anthony Lisay.
Det har gungat lite oroande där uppe, och nu behöver arbetslaget vänta och göra korrigeringar.
– Gå med mig, säger generaldirektören Pietro Barabaschi, och börjar kliva uppför trapporna.
Han är högste chef på Internationella termonukleära experimentreaktorn, förkortat ITER. Och han är ständigt i rörelse.
På några minuter har vi tagit oss upp till en plattform med utsikt över reaktorns kärna, tokomaken.
– Sektormodulen som flyttas nu ska bli en del av den där munkformade strukturen som plasman ska cirkulera i, förklarar Pietro Barabaschi och pekar nedåt.
Vanlig kärnkraft bygger på fission, klyvning av atomkärnor. Men det som förbereds här är fusion – sammanslagning av atomkärnor.
Samma process som pågår i stjärnor.
När vår egen sol bildades för 4,6 miljarder år sedan bestod den mestadels av väte. Med tiden fick gravitationen trycket och värmen att öka, vätgasen blev till plasma och väteatomerna började smälta samman – eller fusionera – till helium.
Den processen pågår fortfarande. Som restprodukt strålar mängder av energi ut i rymden: det vi upplever som ljus och värme.
I mer än hundra år har forskare drömt om att kunna återskapa den processen på jorden. För det finns gott om väte. Bland annat i vatten.
Men hittills är den enda praktiska tillämpningen förskräckande.
1952 gjorde USA en testsprängning av en vätebomb, som baserades på både fission och fusion. Nio år senare detonerade Sovjetunionen också en vätebomb, som var 4 000 gånger kraftfullare än bomben i Hiroshima.
När avspänningen mellan supermakterna inleddes 1985 enades Ronald Reagan och Michail Gorbatjov om att stoppa kärnvapenkapplöpningen. De kom också överens om att gemensamt utforska fusion för civilt bruk.
”Safer together”, som det står på väggarna i ITER:s lokaler. Det var så projektet fick sin start, redan på 1980-talet.
I dag samverkar USA, Ryssland, EU, Kina, Indien, Sydkorea och Japan inom ITER. I en värld som präglas av växande motsättningar är det ett sällsynt undantag.
Det måste vara ett drömjobb för en ingenjör, säger jag till Pietro Barabaschi när vi går nedför en trappa.
Han stannar och stirrar på mig.
– En dröm? Mer som en mardröm.
Sedan brister han ut i sitt bullrande, italienska skratt.
– Nej men allvarligt talat. Jag arbetade med det här projektet på 1990-talet, och 2005 gick jag vidare till annat. Det var rätt sorgligt att se att det inte gick framåt i den takt som det borde. Vi har ju ett ansvar att visa att mänskligheten kan samarbeta. Så nu är jag glad att det går bättre.
Första spadtaget togs 2007. Men flera förseningar har följt.
Budgeten har nästan fyrdubblats till 200 miljarder kronor, och enligt USA:s energidepartement kan slutnotan bli över 600 miljarder (det senare bestrids av ITER).
Delvis beror det på de tekniska utmaningarna. Trycket i solen går inte att återskapa på jorden, så för att kompensera för det behövs en mångdubbelt högre temperatur än i solen: 150–200 miljoner grader.
Plasman har också visat sig svår att kontrollera. Magneter stora som bussar behövs för att hålla den på plats, och de måste kylas ned med bland annat flytande kväve.
Extrem hetta och extrem kyla på liten yta – det är komplicerat.
Men även politiska och logistiska problem har ställt till det för ITER. 2015 hotade USA att hoppa av hela projektet. Då ökade man tempot – vilket kan ha bidragit till att ett allvarligt misstag begicks 2022. Den första sektormodulen skadades vid monteringen.
Vid samma tid avled den dåvarande chefen, Bernard Bigot.
Det kunde ha blivit slutet för ITER.
Men när italienaren Pietro Barabaschi tog över lyckades han övertala USA och de andra länderna om att det var värt ökade kostnader och förseningar att ta loss modulen igen och reparera den.
Sedan dess har ITER hållit sina milstolpar.
Nu är planen att energiproduktion ska uppnås år 2039 – fyra år efter tidtabell. Om reaktorn nu verkligen visar sig fungera.
– Min inställning är fortfarande att det här är forskning. Men jag är rätt säker på att vi kan få det att fungera, om man med det menar att producera mer energi än den energi som tillförs. Om det sedan fungerar kommersiellt, det är en helt annan sak, säger Pietro Barabaschi.
Är det ni gör här farligt?
– Helt ofarligt är det inte, för du vill inte hamna i vägen för plasman. Men om du håller dig på tillräckligt avstånd är det enkelt att stoppa reaktionen. Fusionsreaktorer är i grunden säkra.
Mängden väteatomer är så liten att den inte kan orsaka en stor explosion. Och om man slutar tillföra energi dör plasman bara ut och slocknar.
Jämfört med vanlig kärnkraft är fusionsreaktorer därför säkrare. Dessutom produceras inget långvarigt radioaktivt avfall.
– Det här är de första, stapplande stegen, men jag hoppas att fusion på sikt ska kunna ersätta fossilbränslen och stoppa den globala uppvärmningen, säger den 28-åriga atomingenjören Eleonora Agus Poletti, en av många unga forskare som söker sig till ITER.
Hittills har fusion bara kunnat hållas i gång i några sekunder i taget, i andra mindre reaktorer och instrument som Kstar i Sydkorea. Men tekniken förbättras i snabb takt, och arbetet på ITER präglas av framtidstro.
– Det funkar bra med kineserna och de andra vi jobbar med här, intygar lyftteknikern Anthony Lisay, som är lättad över att dagens lyft gått som planerat.
Reaktorbygget har kallats för världens största och dyraste experiment. Och även Sverige är med på ett hörn, genom EU. Ingenjören Nenne Jakvik har varit en av projektledarna sedan 2009.
– Egentligen är det helt galet. I ett normalt industriprojekt ska man ha tillverkningen av komponenterna nära, men i ITER bidrar medlemsländerna in natura, och tillverkar delarna själva. Vi gör så medvetet för att de ska utveckla kompetens på hemmaplan, säger Nenne Jakvik.
All data delas med medlemsländerna, och intresset växer nu i näringslivet. Flera start-ups har skapats på senare år, bland annat Novatron Fusion Group i Stockholm, som DN skrivit om.
Alla har ITER som självklar referens.
– Om någon använder vår forskning för att utveckla en bättre teknik för fusion, då är det ju bara bra! Det är precis det vi vill, säger Nenne Jakvik.
Läs mer:
”Fusion som dagens kärnkraft men utan nackdelar”
Svensk fusion kan bli nyckel till ren energi
