Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vem är Beyoncé, på riktigt? Det är vi många som undrar. Hur kan man röra sig med sådan precision, utstråla sex på ett fullständigt asexuellt sätt? Var lär man sig att skrika med sådan övertygelse utan att slira på en enda ton? Det väcker, så att säga, misstankar.
I långa trådar på Reddit diskuteras Beyoncés perfektion: en oåtkomlig gudinna som gömmer sin personlighet under tjocka lager av exakta koreografier. Vissa menar att personan inte kom till förrän 2016, då rampljuset hon stått i sedan 90-talet fick henne att krypa in i sitt skinn.
Enligt den teorin skulle ”B’day”, hennes andra soloalbum som nu fyller 20 år, visa en mer ”äkta” Beyoncé. Inför jubileet har hon slagit på stora trumman (nåväl) med löften om tidigare osläppta låtar och exklusiv vinylförsäljning. Det manar till återbesök i originalet, hur lät r’n’b-drottningen 2006?
Mycket är detsamma. Temat är kärlek, otrohet, svek; Beyoncés sedvanliga besatthet av monogami. Men kanske allra mest: pengar. Hon skriksjunger kärleksförklaringar och visar sin åtrå genom att kasta pengar på sin man, som i ”Suga mama”.
Mest av allt markerar jubileet att det är tjugo år sedan ”Irreplaceable” kom ut. Omslaget till ”B’day” är vid det här laget så klassiskt att man lätt glömmer att det inte finns en enda megahit på skivan utöver den. ”Irreplaceable” fick enorma kommersiella framgångar, försvarade förstaplatsen på Billboardlistans ”Hot 100” i tio veckor.
Visst rymmer ”B’day” en hel drös extremt kända låtar, som underbara ”Déjà vu”, ”Get me bodied” och ”Upgrade you”, och ännu fler på den efterföljande deluxe-skivan. Men ”Irreplaceable” överglänser dem alla. Det är en odödlig hit om svek och otrohet, omisskännlig från första ackord:
”To the left, to the left,
Everything you own in a box to the left”
Den sorgsna countrydängan, lite apart i ett annars funkigt r’n’b-album, gjorde Beyoncé till världens största, men minst övertygande, girl boss.
Hon sjunger om att kasta ut sin kille och lovar att ersätta honom på en minut. Man tror inte en sekund på det. I den lösa produktionen skiner en för Beyoncé sällsynt sårbarhet igenom: kompressorn, som jämnar ut sången i de starkaste partierna, lyser med sin frånvaro. Är det Beyoncés själ man hör?
Fansens förhoppningar om att 45-åringen skulle fullborda sitt tredelade albumprojekt i år har börjat blekna. Som plåster på såren fick vi detta: en nostalgitripp till andra halvan av 00-talet, som får de sexton år som skiljer ”B’day” från det senaste (”Renaissance”) att kännas långa.
Fakta.”B’day”
”B’day” (2006) är Beyoncés andra soloalbum.
Innan dess hade hon varit del av trion Destiny’s child, och debuterat som soloartist med ”Dangerously in love” (2003).
Hon skrev ”B’day” som 24-åring på tre veckor, efter sin roll som Deena Jones i ”Dreamgirls”.
Producenter, utöver Beyoncé själv, är bland andra Pharrell och Ne-Yo.
”B’day (20th anniversary deluxe edition)” släpptes 4 september 2026, på Beyoncés 45-årsdag. Albumet innehåller 31 spår, ett antal tidigare outgivna låtar samt samarbeten med bland andra Pharrell Williams och Maluma.
Zara Larsson, känt Beyoncéfan, listade nyligen ”B’day” som sitt favoritalbum genom tiderna.
Läs mer:
Kajsa Haidl: Beyoncé tog historisk countryrevansch på Grammygalan
Beyoncés countrydebut är utflippad och poppigare än väntat
Fredrik Strage: ”Spela Beyoncé” är den värsta önskning jag får som dj