Varje december är det bråda dagar för Hjo Bryggeri. På torgmarknader och i reko-ringar runt om i regionen ringlar köerna långa redan timmar innan Annika Blixt är på plats. Gemensamt för de köande är att de ska säkra julens svagdricka – den mörka, söta och alkoholsvaga dryck som vi i Sverige druckit sedan medeltiden, och som fortfarande har en självklar plats på mångas julbord.
– Jag får säkert hundra sms varje år – nej, det räcker banne mig inte, det är ännu fler. De säger att jag har räddat deras jul genom att göra svagdrickan. Tänk att få rädda julen!, säger Annika Blixt.
Annika Blixt är 37 år, och det är snart tre år sedan hon tog över efter sin farbror och blev fjärde generationens svagdrickebryggare. I maj fyller Hjo Bryggeri 100 år. Under denna tid är det inte mycket som har förändrats. Det vedeldade bryggverket är intakt och fortfarande finns inget recept nedskrivet.
Hennes berättelse står i kontrast till den generella bilden av svagdricka som en bortglömd dryck från förr. Hon medger att publiken är äldre – bryggeriet har stamkunder som handlat sin svagdricka hos familjen i 80 år – men hon hoppas kunna bidra till en föryngring.
– Hantverket har gått i arv. Min farbror gjorde som farfar alltid gjort och ville inte ändra på det som fungerade – och det är nog anledningen till att vi fortfarande finns kvar. Under min uppväxt har vi ofta skämtat om det, men jag är på god väg att bli precis likadan, säger Annika Blixt.
Svagdrickan påminner om en blandning mellan mörkt öl och sockerdricka, och förutom malt och humle innehåller den också sötningsmedlet sackarin. Sakta men säkert har den förlorat sin status som självklar måltidsdryck i Sverige. Nu för tiden brukar den få ett uppsving kring högtiderna, särskilt runt jul då den också utgör en viktig ingrediens i mångas glögg- och mummarecept.
Få andra drycker speglar utvecklingen av svensk matkultur bättre, menar måltidsforskaren Richard Tellström.
– Det är en av våra stora maltdrycker och en grund för vår svenska matkultur. Hade du kommit och hälsat på mig för 250 år sedan var det den drycken jag hade bjudit dig på – en gemenskapsdryck att läska sig med, lite som vårt kaffe i dag, förklarar han.
Till skillnad från ölet har svagdrickan en låg maltstyrka, vilket var viktigt eftersom spannmålet skulle räcka till gröt, bröd och förstås öl vid festligare tillfällen. Ofta drack man flera liter svagdricka om dagen, men inte av de skäl som man kanske tror i dag, som att vattnet var otjänligt och att svagdrickan, som både kokades och jästes, hade bättre hållbarhet.
– Man hade ingen aning om vad man blev sjuk av, bakterierna var ännu inte upptäckta. Det fanns föreställningar om att man blev sjuk av ångor från marken och jorden, av magi och onda ögat. Kort sagt nöjde man sig med att svagdricka var drickbart och hade ingen rationell förklaring till varför, säger Richard Tellström.
Inledningsvis kokades svagdrickan hemma på gårdarna, men i takt med det ljusa lagerölets intåg, från mitten av 1800-talet, flyttades produktionen av öl från hemmen till bryggerierna – och svagdrickan hängde med. I samma veva blev Sverige självförsörjande på socker och genom att använda det i svagdrickan kunde man hålla nere maltmängden ytterligare. Med sockerkulör färgades också svagdrickan mörkare.
– Färgen blir en del av ett ideal om hur något ska vara. Om färgen ändras finns en föreställning om att smaken också gör det, och därför var man mån om att bevara den. Sötma är dessutom en eftertraktad smak, och det dröjer inte länge innan sockerdrickan, läsken och inte minst julmusten får sitt genomslag, förklarar Richard Tellström.
Hjo Bryggeri var ett av de många bryggerier som grundades på 1920-talet.
– Det var en tid då svagdrickan fick ett verkligt uppsving eftersom staten 1922 införde stora begränsningar i alkoholförsäljningen, säger Richard Tellström.
På 1970-talet hade mycket förändrats. Både män och kvinnor arbetade, lunch åts på lokal och de nya rutinerna medförde att svagdricka i glasflaskor var för stora och tunga att bära hem själv. Samtidigt blev vatten, inte minst mineralvatten, vår nya måltidsdryck. Hade det inte varit för våra traditionsbundna högtider hade svagdrickan kanske varit borta helt. Nu gick den i stället från att vara vardagsdryck till att bli en högtidsdryck.
– Vi säljer den ur plastdunk, men många vill förstås ha den i de klassiska gamla glasflaskorna med patentkork. I de fallen behöver de först ha hittat en sådan flaska på loppis som de kan lämna in i pant, säger Annika Blixt.
Hon har inga planer på att modernisera bryggeriet, annat än med en hemsida och kanske lite bättre kommunikation. Hon har tre små barn, och visst hoppas hon på att någon en dag ska ta över efter henne.
– Mer och mer förstår jag det unika vi gör. Jag kan bli helt salig när jag rör saker i bryggeriet och kan tänka – shit det här är hundra år, det är samma grejer som min farfar och hans pappa använde. Det är en dröm att hantverket ska få leva vidare.
Knäckfrågan är vem som ska dricka svagdrickan när den äldre generationen försvinner.
– Intresset för svagdricka har fått sig en skjuts av både uppsvinget för hantverksdrycker men också av den generella trenden för alkoholsvagare drycker. Det blir min generations uppgift att hålla den fortsatt aktuell, säger Annika Blixt och avslutar:
– Svagdricka är en fantastisk måltidsdryck. Jag drömmer om att den hittar till restaurangernas alkoholfria dryckesmenyer – där skulle berättelsen också kunna leva vidare.
Vill du ha mera tips på mat, dryck och krogar? Eller dela med dig av egna tankar och favoriter? Gå med i DN:s Facebookgrupp Snacka om mat och krog!
