Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
En utväxling av totalt 314 krigsfångar tycks vara det största, och kanske enda, konkreta resultatet av de tvådagarssamtal om Ukrainas framtid som avslutades i Abu Dhabi på torsdagen. Fem månader har gått sedan fångar sist släpptes.
Desto skarpare är motsättningarna i frågan om kontrollen av Donbass, som delvis är ockuperat men som Ryssland helt vill ha. Kanske har avståndet mellan parterna till och med ökat: Ryssland ska enligt källor till den ryska nyhetsbyrån Tass kräva att Donbass ges brett och internationellt erkännande som ryskt territorium för att gå med på ett fredsavtal. Sådana villkor avvisas föga förvånande genast av Ukraina.
Fredsförhandlingarna i Förenade Arabemiraten var en fortsättning på de samtal som hölls där tidigare i januari, med deltagare från Ukraina, Ryssland och USA. Förväntningarna har varit låga, men det har ansetts positivt att ryska och ukrainska delegationer möts direkt – det var länge sedan sist.
Nästa gång samtalen återupptas blir det förmodligen i USA, enligt president Zelenskyj.
Men de flesta ukrainare är skeptiska till utsikterna för en snar och varaktig fred. I höstas trodde 33 procent att kriget kunde ta slut under första halvan av 2026; i dag har siffran dykt till 20, enligt en färsk opinionsundersökning från Kyiv international institute of sociology.
Det stämmer väl överens med vad de ukrainare jag möter ger uttryck för. I Kiev har den senaste månaden handlat om sträng kyla och basala samhällsfunktioner – vatten, värme, ström. Folk huttrar i kyliga bostäder, en del tar sin tillflykt till kontoret, studenter tar med sovsäck till sina lärosäten. De som kan lämnar stan för ett tag. Många har utvecklat udda vanor, som att tvätta mitt i natten om strömmen råkar komma tillbaka då, som att hamstra vatten.
Putin tycks räkna med att få Ukraina på knä, sannolikt med påtryckningshjälp av USA.
Den paus i attackerna på energiinfrastrukturen som Ryssland ska ha gått med på förra veckan uppfattas här bara som cynism. Den selektiva vapenvilan annonserades av Donald Trump, men redan från början var innehållet luddigt. På marken var strategin dock tydlig: Ryssland ersatte i några dygn angreppen på energisystemen med anfall mot logistik och civila transporter – mot ett fullsatt tåg i Charkiv, mot bussar i Cherson och i Pavlohrad. Dussintals döda.
Energiattackerna återupptogs under vad som i Kiev var vinterns kallaste natt. Dagen därpå, medan de höga herrarna samlades i Abu Dhabi, träffades en marknad i byn Druzjkivka, utanför Kramatorsk. Handlarna höll på att packa ihop sina stånd, solen sken från molnfri himmel då missilen slog ned.
Putin tycks räkna med att få Ukraina på knä, sannolikt med god påtryckningshjälp av USA. För Ukraina är amerikanernas oberäknelighet en risk och en frustration. I Europa har Frankrikes president Macron skickat en toppdiplomat till Moskva för att återupprätta en direktkontakt med Ryssland, och eventuellt skapa alternativa medlingskanaler. Från Ryssland har initiativet mötts med en fnysning.
I Ukraina anser en majoritet att landet inte på några villkor ska ge upp Donbass (en siffra som varit praktiskt taget oförändrad) – men 40 procent kan motvilligt acceptera det, mot säkerhetsgarantier. Störst öppenhet finns i Ukrainas östra och södra delar.
I Kramatorsk, som jag nyss återvände från, är invånarna numera vana vid att ha ett halvt öga riktat upp mot skyn, uppmärksamma på drönare. De tror att det tar tid innan staden – som ligger en och en halv mil från fronten – faller, men de känner hotet krypa närmre.
Den som har längst uthållighet i det här kriget, drar det längsta strået.
Läs mer:
Ingen ström, ingen värme – men Ukrainas kampvilja slocknar inte
Därför var Trumps politik möjlig
Vad händer när USA nonchalerar det internationella systemet?
USA och Ryssland pratar förbi varandra om Ukraina
