Så blev hatade Ryanair Europas mest framgångsrika flygbolag

Ryanairs vd Michael O’Leary hatar semester. Han föredrar att jobba, och i arbetsuppgifterna har det ofta ingått en rejäl dos provokationer.

De grövsta, om överviktiga passagerare och vilka tjänster som borde ingå i business class, tar emot att återge. Andra, något mer anständiga, har han levererat på bästa sändningstid.

– Har kunden alltid rätt? undrade programledaren Ryan Tubridy 2012 i ”The Late Late Show” på den statligt ägda tv-kanalen RTE.

– Nej, kunden har nästan alltid fel, svarade O’Leary blixtsnabbt till studiopublikens nervösa skratt.

Vidare förklarade han att piloter är mycket fästa vid statussymboler, men egentligen bara är ”glorifierade taxichaufförer” som borde jobba mer.

Michael O’Leary må vara en buffel till företagsledare, men han har lyckats med konststycket att göra en förlustaffär från lilla Irland till Europas största flygbolag som resenärerna älskar att hata. Framgångssagan började dock inte med honom, utan med två herrar som båda råkade heta Ryan.

Tony och Christopher Ryan träffades på Shannonflygplatsen utanför Limerick i slutet av 1950-talet. De var båda anställda hos det statliga flygbolaget Aer Lingus och blev snabbt vänner. Irland var vid denna tid ett av Västeuropas fattigaste länder och irländarna ett flygovant folk, de som klev ombord på ett plan var antingen rika eller i färd med att emigrera från ön.

Så småningom lämnade Tony Ryan Aer Lingus för att i egen regi köpa upp äldre plan att hyra ut till flygbolag världen över. På det blev han mycket förmögen.

Med en del av pengarna återvände han till sin vän Christopher och föreslog att de skulle starta ett eget flygbolag.

Trans-Tipperary Express, Shamrock Air och andra hopplösa namnförslag dryftades vid köksbordet hemma hos Tony Ryan i grevskapet Tipperary, innan hans yngsta son undrade varför de inte bara kallade sig Ryanair.

Så blev det. Det första planet lyfte den 8 juli 1985 från Waterford i södra Irland och landade någon timme senare på Gatwick mittemellan Brighton och London. ”En resa från ingenstans till ingenstans”, som en före detta styrelseordförande för Aer Lingus formulerar det i den nya dokumentären ”Turbulence. The Story of Ryanair”.

De första månaderna ägde man bara ett flygplan, de blev snabbt fler, men det hjälpte inte. Kostnaderna för personal, bränsle och hyror var skyhöga, bolaget blödde pengar och Tony Ryan var hela tiden tvungen att pumpa in nya för att hålla Ryanair flytande. 1988 tog han in Michael O’Leary för att täppa till hålen.

Han var en slug skatteplanerare från KPMG, klädd i blåjeans och rutig skjorta. Efter att ha sett över utgifter och inkomster hade han bara ett råd: Lägg ner!

Tony Ryan vägrade, men gav O’Leary fria tyglar för att få Ryanair på fötter.

Något av det första han gjorde var att resa till Dallas för ett studiebesök hos Herb Kelleher som fått Pacific Southwest Airlines att blomstra och gjort flygresor överkomliga för ”vanliga amerikaner” genom täta avgångar och minimal driftsapparat. De satt uppe till gryningen, drack bourbon och diskuterade flygtrafikens potential.

O’Leary återvände till Irland med en ny affärsmodell. Han skulle göra Ryanair till ett lågprisflygbolag. Men för att kunna sälja billiga biljetter behövde han först pressa kostnaderna i botten. Allt lullull och gulligull skulle bort.

En rad reformer sattes i verket. O’Leary ingick billiga avtal med flygplatser som låg långt från städerna och som ingen hade hört namnen på. Han beslutade att alla plan skulle vara av samma modell så att man enbart behövde en sorts teknisk kompetens. Ryanair var också först med att ta extra betalt för bagage, med målet att så få som möjligt skulle checka in några väskor och därigenom minimera tiden planen stod på marken. Helst skulle de bara ner och vända. Ingen detalj var för liten för att kostnadseffektiviseras. Förvaringsfickorna på sätena togs bort för att underlätta städningen av planen och personalen förbjöds att ladda telefoner och annan utrustning på arbetsplatsen.

Att O’Leary var en hårdnackad motståndare mot reglering och fackförbund säger väl sig själv.

– Helvetet kommer att frysa till is innan Ryanair erkänner facken, sade han vid ett tillfälle.

Huvudägaren Tony Ryan var skeptisk till den burdusa attityden, fast han kunde inte förneka att den nye vd:n hade lyckats. Ryanair flög människor kors och tvärs över ett nytt Europa med öppna gränser. Företaget växte exponentiellt.

Terrorattackerna den 11 september 2001 i USA lade viss sordin på weekendyran. Men Michael O’Leary var fast besluten att investera sig ur krisen. Han reste till Seattle och köpte upp ett stort antal Boeingplan till reapris av den krisande flygtillverkaren. Så när européerna kommit över den värsta flygrädslan och ville ut och resa igen stod Ryanair startklara. Biljetterna blev nu ännu billigare, ofta kostade de mindre än taxin till flygplatsen.

Men de låga priserna hade konsekvenser, för klimatet först och främst, men också för kundupplevelsen.

Internet svämmade över av anekdoter om Ryanairs bedrägliga bokningssida och svettiga resor med otrevlig kabinpersonal och obefintlig service. Den brittiska tidningen The Guardian startade till och med en kolumn med dråpliga klagomål mot flygbolaget. Det hade ledningen med O’Leary i spetsen inget emot. Tvärtom ingick låga förväntningar i affärsmodellen. Alla resor som inte var direkt avskyvärda blev följaktligen en positiv överraskning för resenärerna.

Till det dåliga ryktet bidrog även utspelen om ståkabiner och betaltoalett. O’Leary har ofta talat om att han vill införa ståplatser på flygen och ta bort alla toaletter utom en, som den nödige skulle behöva betala för att besöka. Ingen av dessa förslag har dock förverkligats.

Många andra flygbolag gjorde under 2010-talet Ryanairs modell till sin. Kostnad för bagage, specifika sittplatser och dricka är numera praxis på resor inom Europa. Därmed nådde även de låga förväntningarnas strategi vägs ände. Av de billiga lågprisflygen valde resenärerna hellre ett med trevligt bemötande och en fungerande kundtjänst än ett utan.

Ledningen beslutade att Ryanair skulle bli vänligare och lanserade kampanjen Always getting better. Luriga steg i bokningsprocessen togs bort liksom en rad straffavgifter för resenärer som bröt mot någon av de finstilta regler som följde med ett biljettköp. 2017 överraskade man hela branschen genom att teckna kollektivavtal.

Det var en högst transaktionell kursändring som lönat sig.

Ifjol reste 200 miljoner människor med Ryanair och företaget värderades till drygt 300 miljarder svenska kronor. Michael O’Leary sitter kvar, men han räknar dagarna.

– Att plocka bort mig inom tio år skulle ge Ryanair möjlighet att bli ännu mjukare och trevligare, sade han till Irish Times nyligen.