Hockeyfamiljens otroliga OS-facit: ”Möjlighet att sluta cirkeln”

– Från vad jag har förstått så är det något vi kommer att få ångra väldigt mycket om vi inte vinner det här.

Slagskämpen och retstickan Brady Tkachuk, 26, gör ingen hemlighet av vad som väntar härnäst när han pratar med pressen efter semifinalsegern mot Slovakien.

Söndagens OS-final mot Kanada blir den viktigaste matchen han någonsin spelat.

Tillsammans med sin storebror Matthew, 28, har han chansen att åstadkomma något som deras far, Keith Tkachuk, inte lyckades med 2002, då det blev finalförlust med 2–5 hemma i Salt Lake City mot den nordamerikanska grannen i norr.

Familjen Tkachuk är emellertid inte den enda med stolta olympiska anor i ”Team USA”. Ska man vara helt ärlig har de faktiskt inte så mycket att komma med i jämförelse med en annan i årets olympiska spelartrupp.

I norra delen av delstaten Minnesota finns ett litet samhälle som heter Warroad med cirka 2 000 invånare – möjligen bygden i världen med flest OS-medaljer per capita.

Härifrån kommer bland andra den tidigare NHL-spelaren Henry Boucha, som tog silver i japanska Sapporo 1972, och Gisele ”Gigi” Marvin som under karriären förlorade två OS-finaler på damsidan, i Vancouver 2010 och Sotji 2014.

I övrigt är de olympiska framgångarna i Warroad koncentrerade till samma släkt – och först ut var den äldsta av bröderna Christian.

Gordon Christian tog silver i OS 1956, ett olympiskt spel som då som nu arrangerades i italienska Cortina d’Ampezzo. Ännu bättre gick det fyra år senare för hans yngre bröder Roger och Bill, födda 1935 respektive 1938.

Båda var med i truppen som vann USA:s första olympiska guld i Squaw Valley 1960 – det som ibland omnämns som ”det bortglömda miraklet”. Det amerikanska laget bestod enbart av amatörer och var tippade i botten, men lyckades ändå slå alla, inklusive Kanada och Sovjet.

– Vi fick höra att vi levde i en drömvärld om vi förväntade oss att vinna guld. Grejen var att folk inte visste hur bra mina Minnesota-killar verkligen var. Särskilt bröderna Christian, sade lagets tränare Jack P. Riley efter turneringen.

Trots den historiska triumfen skulle guldet i framtiden komma att hamna i skuggan av det som inträffade 20 år senare. I det berömda ”The Miracle on Ice”-laget ingick Bill Christians son, Dave Christian, som i och med det sensationella OS-guldet i Lake Placid 1980 upprepade samma bedrift som hans far och farbror hade lyckats med.

Nu märks en tredje generation av den exceptionella hockeyfamiljen på isen i Milano – och ja, det kan mycket väl bli ett OS-guld till.

I det amerikanska landslag som, i motsats till upplagorna 1960 och 1980, kom till Italien som en av de tunga guldfavoriterna ingår Colorados forward Brock Nelson – barnbarn till Bill Christian och systerson till Dave.

Den senare befinner sig nu i Milano och berättade nyligen i The Athletic att det är första gången han är på ett OS sedan han och övriga i laget från 1980 tände den olympiska elden på invigningen i Salt Lake City för 24 år sedan.

Någon OS-hockey har han heller inte upplevt på plats sedan han själv gjorde två assist i USA:s avslutande match mot Finland 1980, den som spelades ett par dagar efter den legendariska 4–3-segern mot Sovjet.

I sällskap med bland andra systern Jeri Christofferson följer han nu Brock Nelsons framfart från Santagiulia Arenas läktare.

– Jag är bara så glad att han är här. Bara det faktum att Brock är en olympier betyder otroligt mycket. En gång olympier, alltid en olympier. Jag växte upp med den drömmen, tack vare mina farbröder och min pappa. Det har alltid varit min dröm, sade 66-årige Dave Christian strax före gruppmatchen mot Lettland i vilken Brock Nelson gjorde två mål.

– Jag kan inte ens beskriva vad det betyder att Brock nu har samma möjlighet.

Efter att ha bevittnat sin brors framfart på plats 46 år tidigare kan Brock Nelsons mamma nu få uppleva något liknande med sin son i händelsernas centrum.

– Det är så svårt att förstå det här. Jag hade turen att vara i Lake Placid 1980 i hela två veckor. Att komma hit och nu titta på min son, efter att ha sett min bror, gör det så mycket mer känslosamt för oss, säger Jeri Christofferson.

Hittills är det bara Tre Kronor som har pressat USA till en förlängning i årets turnering. I övrigt har det blivit enkla segrar för det amerikanska laget där Brock Nelson haft sin roll i fjärdelinan.

Med sitt svåröverträffade hockeyarv har han ingen anhörig i livet, likt bröderna Tkachuk, som kan berätta för honom hur jobbigt det skulle vara att förlora en OS-final.

Bara om det härliga som väntar vid seger.

– Det är ganska coolt att det har uppstått en möjlighet att sluta cirkeln här för vår familj. Det är faktiskt helt galet när man tänker på det, att vi har fem familjemedlemmar som är olympier med min morfar, hans två bröder och son – och nu jag, säger Brock Nelson.

Efter 6–3-segern mot Danmark i gruppspelet fick han i ett känslosamt ögonblick syn på sin morbror Dave på läktaren.

– Jag såg att han vinkade när vi var på väg ut. Jag är så stolt över att han kom hela vägen hit för att stötta mig och dela det här med mig, säger Nelson.

För 88-årige morfar Bill var flygresan däremot för tuff. Guldhjälten från 1960 uppges dock, i egenskap av Brocks största fan, sitta bänkad med övriga familjen hemma i Warroad när pucken släpps mot Kanada.

Matchstart: klockan 14.10 på söndagen.

Läs mer:

USA:s retstickor: Bröderna som älskar att provocera

Under press i finalen – då vände USA och tog guld