Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Folk resonerar givetvis på sitt grovhuggna vis att om man väljer att bosätta sig eller semestra i ett diktatur-paradis, ja då får man kanske skylla sig själv.
Måste vi tycka synd om dem, visa solidaritet och skicka ner regeringsplanet och hämta dem när livet och politiken kör ihop sig?
De stackars utsatta Dubai-svenskarna har både i tv och i tidningar kommit i förgrunden – själva kriget i bakgrunden.
Ungefär som när småspararna får för sig att spekulera på börsen för sina surt förvärvade slantar, för att sedan förlora allt i nästa börskrasch – och därpå kräva statliga garantier mot att bli ”lurade”…?!
Två saker vi i helgen haft anledning att fundera över. Det är lätt att bli medvetet sarkastisk. Eller extra spetsfundig. Eller bara elak och generaliserande.
Exakt vilka som det så kallade swishflyget hämtade hem från Dubai i helgen har vi inte fått preciserat, men UD och regeringen har hävdat att det varit särskilt ömmande fall: Barnfamiljer, sjuka, äldre. Är det strandsatta på mellanlandning eller utlandssvenskar boende i Förenade Arabemiraten? Oklart.
Ett par tusen svenskar bor där året runt, ett par tusen har hamnat där på grund av kriget, på grund av mellanlandningar och inställda flyg. Som vanligt har man ingen större hjälp av sitt flygbolag när det går åt helvete – de har alltid några paragrafer i myrstil där de avsvär sig allt ansvar, vad som än händer.
Man kan ju tycka att om man köpt en rätt dyr biljett för att ta sig från punkt a till punkt b, och tillbaka, ja då borde ju den som sålt biljetten också ansvara för att sköta den transporten. Oavsett. Men flygbolagen har som bekant alltid ett mycket brett och vidlyftigt eget ansvar. Sköter sitt jobb gör de bara när de har medvind, det är soligt, klar sikt – och alla är på gott humör.
Förtjänar människor som frivilligt väljer detta som bostadsort vår sympati, är deras lättja och principlöshet något vi vill solidarisera oss med – och kräver de vår omedelbara hjälp?
Förenade Arabemiraten är en autokrati/diktatur, lagstiftningen utgår från sharialagar, man utnyttjar hänsynslöst miljontals gästarbetare från Asien för att hålla drömtillvaron igång. Förtjänar de människor som frivilligt väljer detta som bostadsort vår sympati, är deras lättja och principlöshet något vi vill solidarisera oss med – och kräver de vår omedelbara hjälp?
Man kan också resonera som så att regeringen och svenska myndigheter alltid har ansvar för att skydda och hjälpa svenska medborgare oavsett eget ansvar, oavsett om de är turister, lättingar eller dömda brottslingar.
I dokumentären ”De försvunna fotbollsmiljonerna” (tre delar, SVT) får vi möta en grupp före detta Malmö FF-spelare som i början av 2000-talet, som mycket unga, hamnade i klorna på en investerare och, visade det sig, dömd ekonomiskt brottsling. Han blåser dom på miljoner.
Under de kommande tjugo åren kommer han att förstöra delar av fotbollsspelarnas liv. Skurken heter Bosse. Så småningom dyker det upp en annan bedragare skall det visa sig, Anders, som visserligen säger sig vilja ”hjälpa” de lurade grabbarna – men som alltså i själva verket också bara tycks vilja sko sig, en fullblodsmytoman vars tvångstankar får honom att ljuga om exakt allt.
Tog de inte en kalkylerad risk som gick åt helsicke – kan man då efteråt påstå att man är ”lurad”?
Jodå, man tycker synd om de här före detta fotbollsspelarna, och för en gammal fotbollsnörd är det inga okända namn: Marcus Pode, Louay Chanko, Babis Stefanidis, Robert Åhman Persson, Andreas Yngvesson med flera. De var unga, de var gröna.
När de fick erbjudandet att via sina pensionsdepåer (det är under denna period det börjar komma in stora pengar också i svensk fotboll) investera och få pengarna att växa tog de chansen att spela lite högt.
Men unga, gröna, oskuldsfulla eller ej: Tog de inte en kalkylerad risk som gick åt helsicke – kan man då efteråt påstå att man är ”lurad”?
Det är en sevärd, om än lite ofärdig, dokumentär som väcker många frågor om eget och andras ansvar. Ett mycket aktuellt tema alltså.
Fler krönikor och andra texter av Johan Croneman
