Liberalernas största problem är inte sällskapet med SD.
Den verkliga förbannelsen är att väljarna uppfattar partiet som ohederligt, de ser ett parti som hivat moralen överbord för att rädda sig kvar vid makten. När bilden av cynism och principlöshet väl har satt sig är den nästan omöjlig att tvätta bort.
Söndagens extra landsmöte – med en förtroendeomröstning om Simona Mohamsson som enda punkt – ser ut att bli slutstationen på en lång och slitsam liberal färd mot en ny roll i svensk politik. Men de avgörande besluten togs långt tidigare.
Vägen till ett regeringssamarbete med SD krattades redan 2021 när gruppen kring partiledaren Nyamko Sabuni drev igenom att Liberalerna skulle regera med stöd av Sverigedemokraterna.
Den helomvändningen var åtskilligt mer dramatisk än den som nu sliter sönder de sista resterna av partiet.
Det hade bara gått två år sedan företrädaren Jan Björklund förklarat att Liberalernas huvuduppgift var ”att hålla ute ett parti med nazistiska rötter från makt i Sverige”.
Efter en intensiv kampanj fick Sabuni majoriteten med sig på ett dramatiskt möte med Liberalernas partiråd.
Simona Mohamsson – vid denna tid kommunpolitiker i Göteborg – förstod redan då var det skulle sluta: ”Ibland tar det lång tid att förstå konsekvenserna av våra handlingar till fullo”, skrev hon. ”Det är de små stegens tyranni, vissa saker går inte att göra ogjorda. Därför är beslutet historiskt.”
Det Simona Mohamsson inte förstod var att det skulle bli hon själv som tog de sista av de ”små stegen” och slutförde den resa Sabuni påbörjade – en resa som bokstavligt talat slutade i Jimmie Åkessons famn.
Inte heller ungdomsförbundets dåvarande ordförande Romina Pourmokhtari anade var hon själv skulle landa.
De är inte ensamma. De som kritiserat partiledningens närmande till SD har låtit sig ätas upp bit för bit, en i taget.
Oppositionen mot SD-kursen har helt enkelt saknat ett hållbart alternativ. De har i stället fallit till föga, en efter en. Eller röstat med fötterna och lämnat politiken.
Så vem tog – i väljarnas ögon – hedern ur Liberalerna?
Nyamko Sabuni är det enklaste svaret. Hon drev fram vägvalet och vändningen mot Sverigedemokraterna.
Men Sabuni framställde aldrig relationen till SD som en moralisk fråga. Nyamko Sabuni bröt inga högtidliga löften från ett tidigare liv.
En annan kandidat är de liberaler som – i likhet med Mohamsson och Pourmokthari – framställt samarbetet med SD som ett historiskt vägval mellan demokrati och ett auktoritärt nationalistiskt samhälle. När samma personer tvärvände blev den moraliska fallhöjden alltför stor.
En tredje – och kanske mer oväntad – kandidat är den tidigare partiledaren Jan Björklund.
Inför valet 2018 satsade Björklund allt krut på att lansera Liberalerna som Sverigedemokraternas huvudmotståndare. Han lovade sina barn att aldrig ge SD makt och ingick i stället ett politiskt samarbete med Stefan Löfvens socialdemokratiska regering – januariavtalet.
Jan Björklund var säkert övertygad om att han handlade rätt, det starka engagemanget tycks ha varit på riktigt.
Men Björklund visste också att många liberaler såg annorlunda på saken. Kanske var det just därför han byggde upp en moralisk mur mot samarbete mot SD som det skulle bli mycket kostsamt att montera ner.
Samarbetet med Socialdemokraterna var sakpolitiskt gynnsamt för Liberalerna. De tog hem borgerliga segrar som inte ens Fredrik Reinfeldt (M) klarat. Som uppluckrad anställningstrygghet och avreglerad hyresmarknad.
Ändå var samarbetet svårsålt. Det skavde både i partiet och i väljarkåren.
Jan Björklund hade helst velat ingå i en koalitionsregering med Socialdemokraterna, men fick inte med partiet på den linjen. Samtidigt var han så angelägen att inte visa undfallenhet åt vänster att han krävde en särskild klausul som slog fast att Vänsterpartiet skulle hållas borta från allt inflytande.
Följden blev att Liberalerna missade chansen till ministerposter och i stället blev stödparti för en regering som sköts ner av både vänster och höger.
Efter det gick det inte att sälja in samarbete med Socialdemokraterna en gång till.
Det som gjort Liberalerna till ett hjälplöst rö för den nationalistiska framgångsvinden är just skräcken för Socialdemokratin. För de flesta liberaler är Sverigedemokraterna visserligen ett otrevligt parti – men inte lika otrevligt som Socialdemokraterna.
Politiska partier finns för att söka regeringsmakt. I dag går vägen till regeringsmakt antingen via samarbete med SD eller samarbete med Socialdemokraterna.
De liberaler som inte velat samarbeta med SD har ryggat för den logiska slutsatsen av sin kritik: En koalition med Socialdemokraterna. Inte för att de är trögfattade utan för att det strider mot Liberalernas självbild.
Liberalernas starka borgerliga identitet går mycket långt tillbaka. I motsats till Centern har Liberalerna aldrig regerat med Socialdemokraterna – bortsett från samlingsregeringen under andra världskriget.
Som de gamla folkpartisterna såg det utkämpades striden för liberal frihet på två fronter. Mot Socialdemokraterna som ville förkväva individen med kollektiva lösningar. Men också mot högern som försvarade den gamla överklassens privilegier.
Det var med stor motvilja som dåvarande folkpartiledaren Per Ahlmark accepterade att samarbeta med moderaten Gösta Bohman när centerledaren Thorbjörn Fälldin 1976 bildade den första borgerliga regeringen på över 40 år.
Men partiets borgerliga identitet har också handlat om pengar. De liberala väljarna har i allmänhet haft goda inkomster, antingen via utbildning eller eget företag. Tidvis har Liberalernas väljarkår haft den högsta snittinkomsten av alla – högre än Moderaternas.
Därför har skatterna oftast funnits med när partiet då och då avvikit från den borgerliga sidan och gjort upp med Socialdemokraterna. När Jan Björklund förhandlade januariavtalet var Liberalernas viktigaste seger sänkt skatt för höginkomsttagare.
Det som återstår av den borgerliga identiteten är sosseskräcken
För det mesta har uppgörelserna med Socialdemokraterna slutat med en opinionsmässig baksmälla. En baksmälla som botats med att gå tillbaka till borgerligheten.
Problemet för dagens Liberaler är att borgerligheten numera är så liten att den inte räcker till en regering. Högerns ledande kraft är inte längre borgerlig utan nationalistisk.
Liberalerna är själva det tydligaste offret för borgerlighetens genomklappning.
Det som återstår av den borgerliga identiteten är sosseskräcken. Hellre regera med SD än med S.
