Boklistan vecka 13: Noveller på listan igen, Madame de la Suède i Finistère, Georges Dupin, Jules Maigret och Nestor Burma

När Bodil Malmsten från 2000-talets mitt skrev sina fem (b)loggböcker från Finistère var den franska landsdelen lika mycket ett själsligt tillstånd som en faktisk region. Det är ett intressant ämne det där, hur geografiska platser aldrig blir riktigt geografiska hur genomlevda de än är. Liksom allt annat filtreras de fram genom författarens temperament. Någon ser inte duvorna på torget, medan en annan uteslutande ser duvorna.

■ ■ ■

Jag letar förgäves efter någonstans där det står var hon bodde rent konkret i departementet i Bretagne, men går bet. Det är bara ”huset i Finistère. Liksom många andra mejlade jag med henne medan hon låg och dog, men jag glömde fråga om detta. Det sista ord hon skrev till mig var ”kram”, och hjärtat brister lite.

■ ■ ■

Lättare att följa på officiella kartor är Jean-Luc Bannalec. Hans kommissarie Georges Dupin bor och verkar i staden Concarneau, men i den första romanen om honom och hans fall rör han sig mest i den lilla idylliska småstaden Pont Aven. Det var där Paul Gauguin, Émile Bernard och deras gäng levde dålighetsliv och uppfann syntetismen. Förlaget Perenn har nyss gett ut denna första roman om Dupin, med titeln ”Bretonska förhållanden” i mer än kompetent översättning av Per Nilson. Intrigen har med ett mord och en förborgad Gauguin att göra.

■ ■ ■

En fascinerande detalj är att den extremt franskklingande Jean-Luc Bannalec är en pseudonym för den extremt tyskklingande Jörg Bong. Hans böcker har blivit en succé i hemlandet Tyskland. Hur han går i Bretagne vet jag inte, men om man ska döma av hans bokgestalter att skulle folket i Finistère hellre dränka sig i Atlanten än att erkänna att de läst eller ens känner till tysken. Bodil Malmsten kallades sällan något annat än Madame de la Suède.

■ ■ ■

Det är överlag alltid trevligt att läsa deckare som inte är nordiska eller angloamerikanska. I höstas hängde jag på nästan samtliga Paris kaféer och läste om Maigret och Nestor Burma. Den förre är minst sagt välbekant, medan den senare finns översatt till svenska och är värd att upptäcka. Jag citerar mig själv:

Léo Malet: ”120 Rue de la Gare”. Översättning Ola Wallin. Ersatz

Det är något särskilt att ta del av historien när den serveras som hårdkokt deckare. Den franske anarkisten Léo Malet blev småningom en av Frankrikes mest uppskattade deckarförfattare i noirgenren. I denna hans första roman om Nestor Burma lämnar privatdetektiven interneringen vid tyskarnas Stalag och tar sig till Lyon. Året är 1941 och det är höst. En gammal kollega mördas på perrongen. En adress återkommer: en adress som inte existerar. Mycket alkoholsurrogat och skum smuggeltobak präglar denna pärla från 1943.

■ ■ ■

Ersatz får gärna ge ut fler böcker om Nestor Burma.

■ ■ ■

Prenumerera också på nyhetsbrevet Boklistan, som kommer i din mejlbox. Läs tidigare nyhetsbrev om böcker.