Maureen Sullivan var ett litet och tillbakadraget barn. I mellanstadiet slutade hon helt att leka med sina klasskamrater. Det hände att hon fräste åt dem som en trängd katt.
Syster Cecilia noterade förändringen, liksom blåmärkena på Maureens armar och hals.
”Det vore en bra idé om du berättade vem som skadar dig”, sade nunnan, som var också lärarinna, en dag efter skolan.
Maureen Sullivan var tolv år och fast besluten att inget säga. Men syster Cecilia erbjöd henne sötsaker, och hon föll till föga.
Hon har ofta grubblat över hur livet hade blivit om hon inte hade gjort det.
Med munnen full av choklad berättade Maureen att hennes styvfar brukade ta tag i henne när hennes mamma var på jobb. Hur han tvingade henne att ”mjölka” honom och hur ont det gjorde när han vältrade sig över henne.
Sedan gick allt fort.
Dagen därpå meddelade syster Cecilia att hon hade en lösning. Maureen hade fått plats på en ny skola i en annan del av landet. Allt var ordnat till det bästa och en chaufför stod redan och väntade.
Det blev ett hastigt farväl utan omfamningar, men Maureen såg att tårarna steg i sin mammas ögon.
Efter ett par timmars bilresa stannade chauffören framför en viktoriansk kyrkobyggnad i den lilla staden New Ross. En nunna tog emot på uppfarten och informerade Maureen att hon anlänt till Saint Mary’s kloster och att hennes namn hädanefter skulle vara Frances.
Med ett fast tag om armbågen leddes hon till ett rum som ångade av hett vatten. Där stod ett fyrtiotal kvinnor i likadana gråa klänningar och kortklipp, snaggat hår. Ingen log.
Nästan hela sitt vuxna liv har Maureen Sullivan tigit om vad som hände under de år som hon tillbringade på klostret.
Men när hon väl började prata var det som att hon inte kunde sluta. I dag är hon 74 år, ögonen är himmelsblå och läpparna godtyckligt målade i rosa. Orden väller ur henne, hon skrattar ofta, men hon är fortfarande skärrad.
– Första kvällen på Saint Mary’s såg jag en kvinna på alla fyra på stengolvet i en korridor. Framför henne låg en skål med utspilld mat. En nunna tryckte ner hennes huvud som på en hund. Ät, befallde nunnan kvinnan. Jag kunde inte tro mina ögon. Jag var skräckslagen, säger Maureen Sullivan.
***
Hon bjuder på te i sitt radhus fullt av stearinljus i småstaden Carlow på det irländska låglandet.
Maureen Sullivan växte upp där i stor fattigdom, i ett hus med stampat jordgolv, utan sängkläder och rinnande vatten. I sin självbiografi ”Girl in the tunnel” tecknar hon en grafisk bild av uppväxthemmet. Det var sent 1950-tal, men hade lika gärna kunnat vara ett sekel tidigare.
Maureen Sullivans pappa dog innan hon hade fötts. Prästen ordnade en ny make åt hennes mamma. I omgivningens och kyrkans ögon var han en godhjärtad man som tog sig an en gravid änka. För Maureens del blev det arrangerade äktenskapet början på en barndom kantad av förnedring och brutalitet.
När hon berättade för syster Cecilia om styvfaderns våldtäkter trodde hon att plågorna skulle ta slut. Systern lovade henne ett nytt liv och en god utbildning. Någon sådan fick hon aldrig. De kommande fyra åren skulle hon i stället arbeta sju dagar i veckan utan lön i ett tvätteri. Den erfarenheten delar hon med tiotusentals irländska kvinnor.
– Jag hade det förfärligt hemma, men det fanns en person som jag var trygg med – min mormor. Kyrkan skilde mig från henne, den tog min barndom från mig. Den tog allt ifrån mig, säger hon.
***
Magdalenatvätterierna är ett långt och nattsvart kapitel i Irlands historia. Så mörkt är det att det nästan är svårt att tro att det verkligen har hänt.
Allt började med de ”fallna kvinnorna”, som var den katolska kyrkans omskrivning för prostituerade. För att få bort dem från gatorna beslutade man under 1800-talet att placera dem på särskilda boenden. Hemmen uppkallades efter Maria Magdalena, synderskan som enligt evangelisten Lukas, smorde Jesus fötter.
Till skillnad från i många andra länder hårdnade kyrkans grepp om Irland under 1900-talet. Präster och nunnor drev och kontrollerade skolor, sjukhus och sociala inrättningar. Det fanns nästan ingenting i samhället som kyrkan inte hade ett finger med i. Med denna maktkonsolidering vidgades även upptagningen till Magdalenahemmen eller The Magdalene asylums, som var deras officiella namn.
Kvinnor som blivit gravida utanför äktenskapet plockades in, liksom kvinnor som vägrade att gifta sig, eller som på andra sätt ansågs trotsiga. Hit hörde, enligt en bakvänd logik, även dem som utsatts för sexuellt våld av en man som kyrkan höll om ryggen.
På klostren gavs de nya bibliska namn och sattes i arbete. Från arla morgon till kväll tvättade de lakan, handdukar och kläder.
Rentvätten levererades till hotell och sjukhus. Mottagarna betalade för tjänsten, men kvinnorna såg aldrig röken av några pengar. I Herrens namn höll sig klostren med slavarbetare.
– Jag blev tilldelad en ångdriven mangel. Men jag var så kort att jag inte nådde upp till inmatningen. Nunnorna lät då tillverka en låda som jag fick stå på hela dagen. Arbetet var mycket tungt, men det var inte det värsta, säger Maureen Sullivan.
Hon var yngst i tvätteriet. Så snart hon anlände till Saint Mary’s satte hon i gång att fråga när hon skulle få börja på skolan som syster Cecilia hade lovat henne och var hennes nya klasskamrater höll hus.
Ingen av nunnorna svarade. Faktum var att de aldrig svarade på några frågor från tvätterskorna.
På klostret rådde en sträng tystnadskultur, inte heller under de så kallade rekreationstimmarna då kvinnorna och flickorna tillverkade radband som såldes till pilgrimer fick de tala med varandra. Vänskap som sådan var förbjuden.
– Om vi pratade eller arbetade för långsamt slog nunnorna oss med krucifix som de alltid bar med sig. De tryckte in korset mellan revbenen på en.
Var det någon som visade värme?
– Nej, jag förstår det inte, jag var ju ett barn. Hemskast var ändå ensamheten och att man inte visste om man någonsin skulle komma därifrån.
Fick du ha kontakt med din familj?
– Mamma besökte mig några gånger, men våra möten övervakades alltid av en nunna. Jag berättade inte hur de behandlade mig, fast även om jag hade gjort det fanns inget som min mamma hade kunnat göra. Hon hade 13 barn, ingen utbildning och inga pengar. Vad hade hon att sätta emot kyrkan?
***
Efter två år flyttades Maureen Sullivan till ett annat kloster, Saint Michaels grundat av dominikaner på 1300-talet. Det ligger i den sömniga småstaden Athy, en dryg halvtimme från hemstaden Carlow. Maureen kör oss dit.
Klosterbyggnaden, ett slutet stenkomplex med skiffertak, står kvar men gjordes för 20 år sedan om till ett hotell. Det bar sig inte och är numera igenbommat.
För fönstren till det som en gång var tvätteriet sitter plywoodskivor. Obehöriga äga ej tillträde.
– Jag hade nästan gett upp och resignerat när jag kom hit. Men en gång fick jag ett utbrott, säger Maureen Sullivan och kikar in genom staketet.
Det skedde när en nunna kom med en hink med tygnäsdukar.
”Frances, dessa ska du tvätta. Blöt dem först i hett vatten så att det stelnade snoret löses upp”, sade nunna.
– Men jag klarade det inte, min mage vände sig.
Maureen kräktes, men nunnan förblev obeveklig.
– Då började jag sparka på hinkarna så att näsdukarna flög över golvet. Jag revolterade och skrek. För det straffades jag hårt och låstes in. Jag tror att det var något sadistiskt med de där nunnorna.
Underkastelse var en bärande idé bakom Magdalenatvätterierna. The penitents – botgörarna – var nunnornas benämning på kvinnorna och flickorna.
Genom hårt arbete och lydnad skulle de sona sina synder.
Efter totalt fyra år som tvätterska fick Maureen Sullivan lämna klostret. Det skedde plötsligt och utan förklaring.
Hon var 16 år och återvände till Carlow, men i barndomshemmet var hon inte välkommen. Den våldsamme styvfadern – som aldrig ställdes inför rätta – betraktade henne som en tjallare. Mamman förblev gift med honom, skilsmässa var olagligt i republiken Irland. Men mormodern tog emot henne.
Snart lämnade hon Irland och flyttade till England. Vad styvfadern och nunnorna gjort mot henne yppade hon inte för någon.
– Jag gick med nedböjt huvud och såg inte folk i ögonen. Jag visste inte hur man förde konversationer. Men i England lärde jag mig att prata, de var snälla mot mig, engelsmännen.
Efter en del ansträngning och flera vita lögner – Maureen Sullivan saknade ju skolbetyg – fick hon jobb. Hon träffade en man, fick en dotter. Separerade, träffade en ny man, fick en son och väninnor.
– Min dotters far var protestant. Han var en fin och mjuk man, han var väldigt kär i mig men jag kunde inte ta emot det.
Hur menar du?
– Jag kunde ingenting om kärlek, jag var kall mot honom. Jag älskar mina barn över allt annat, men de säger att jag fortfarande är kall. Det stämmer nog, trots att jag har lätt för att skratta.
***
Det sista Magdalenatvätteriet stängdes år 1996.
Tre år dessförinnan hade en massgrav upptäckts av en slump sedan ett kloster sålt en bit mark till en fastighetsutvecklare. I graven fanns kroppar efter kvinnor som saknade dödsattest. Vissa hade tillbringat hela livet innanför klostermurarna och dött en naturligt död. Andra hade avlidit i infektioner som spreds bland de ofta undernärda kvinnorna.
Historien steg upp till ytan. Skandalen briserade. Kvinnor trädde fram och berättade om hur de hade isolerats från omvärlden, tvingats arbeta och utsatts för psykisk och fysisk misshandel i tvätterierna. Senare fann man även gravar med kvarlevor efter hundratals bebisar.
Maureen Sullivan följde storögt rapporteringen på tv från sitt hem i England.
Omgivningen visste inget om hennes tonår. Hon började ringa runt.
”Jag är en av dem, jag är en Maggie”, sade hon. Det var nästan som att komma ut.
Ungefär samtidigt fick hennes mamma en stroke och Maureen Sullivan bestämde sig för att flytta tillbaka till Irland.
– När jag återvände höll jag på att få ett mentalt sammanbrott av alla minnen och bilder som kom som flashbacks.
Hur var det mellan dig och din mamma?
– Min mamma, Gud välsigne henne, bar på en fruktansvärd skuldkänsla. Förlåt, sade hon gång på gång i slutet. Men det var ju inte hon som gjort mig illa. Hon var bara inte stark nog för att stå upp mot min styvfar och kyrkan. Hon var alldeles för nedbruten av livet.
Efter ihärdigt lobbyarbete från överlevare tillsatte den irländska regeringen 2011 en kommitté för att utreda statens inblandning i Magdalenatvätterierna. Två år senare bad den dåvarande premiärministern Enda Kenny formellt om ursäkt. ”Djupt och förbehållslöst” beklagade han den smärta och det stigma som kvinnorna utsatts för och kallade tvätterierna en ”skam för nationen”.
Maureen Sullivan satt på åhörarläktaren i parlamentet i Dublin och tog emot ursäkten. Kyrkan har ännu inte kommit med någon sådan.
Innan ett av klostren som hon var intagen på stängde reste hon tillbaka till det. Hon vill veta varför. Varför nunnorna inte lät henne gå i skolan som de hade lovat. Vid denna tid arbetade Maureen Sullivan på en solkrämsfabrik i Carlow, hennes chef var med som stöd.
Till slut, när chefen vädjat till nunnan, svarade denna:
”Vi kunde inte låta dig leka med andra små flickor. Du hade kunnat förvrida deras små hjärnor om du hade berättat för dem vad du hade varit med om.”
– Så var det i detta land. Det var alltid kvinnan eller flickan som straffades för de sexuella övergrepp som hon utsattes för.
Finns det något som kyrkan skulle kunna göra för dig som skulle förbättra din tillvaro?
– Jag vill inte ha ett öre från kyrkan, men en offentlig ursäkt och att man erkänner att man skyddade min styvfar trots att han våldtog mig. Och så vill jag ha ett löfte om att de aldrig kommer att göra något liknande mot andra flickor i framtiden.
***
Nu är Maureen Sullivan pensionär sedan flera år. Hon bor ensam, det trivs hon gott med.
Dagligen har hon kontakt med andra kvinnor som kyrkan låste in och tvingade till arbete. Men i Carlow händer det att hon träffar på människor som misstror hennes erfarenheter och som håller fast vid att Magdalenahemmen var omistliga för kvinnor som ställt till det för sig.
– Irland är fortfarande ett katolskt och patriarkalt land, särskilt på landsbygden. Även om mycket såklart förändrats till det bättre.
Vad har förändrats till det bättre?
– När jag växte upp umgicks man inte över könsgränserna, som barn skulle man helst inte prata alls i offentligheten. Jag tittar ofta på tjejerna och killarna som är på väg från skolan här nu. De har så vackra frisyrer och fina sminkningar, de pratar och skrattar med varandra. Det gör mig så glad.
Fakta.Magdalenatvätterier
Det första Magdalenatvätteriet öppnade på Leeson Street i Dublin 1767. Det sista stängde 1996.
Från grundandet av den irländska staten drevs tvätterierna av fyra religiösa ordnar på tio olika platser runt om i Irland. Det fanns även inrättningar i England, Skottland och Wales.
I tvätterierna tvingades kvinnor och flickor att utföra obetalt arbete och utsattes för allvarlig psykisk och fysisk misshandel.
Kommittén som utredde den irländska statens inblandning anger att minst 10 000 kvinnor och flickor spärrades in på tvätterierna. Forskare och organisationer som företräder överlevare anser att det är en grov underskattning. Den irländska katolska kyrkan har inte offentliggjort register eller dokumentation över de intagna. Kvinnor och flickor kunde skickas till tvätterierna av rättsväsendet, präster, socialarbetare, läkare och lokala myndigheter.
2013 framförde den irländska staten en formell ursäkt till kvinnorna.
Den irländska sångerskan Sinéad O’Connor tillbringade en kortare period av sin ungdom på ett Magdalenatvätteri och skrev senare en låt om det.
Källa: Justice for Magdalenes Research
