Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Nina Lykke
”Var är de vuxna?”
Övers. Marianne Mattsson
Wahlström & Widstrand, 174 sidor
Det finns en replik jag återkommer till. Det är tidigt i första akten av ”Och ge oss skuggorna”, Lars Noréns nittiotalspjäs om Nobelpristagaren Eugene O’Neill. Den plågade O’Neill går på om hur hans föräldrahem var ett rent helvete, men hustrun är inte imponerad. ”Jag tycker att när man är 60 år, då borde man vara klar med sin barndom.”
Kanske borde man det. Kanske är det inte möjligt. Fråga David Lagercrantz. Eller varför inte Ida, en snart 60-årig parterapeut som går omkring med sin döda mor någonstans bakom nyckelbenet: ”Och jag tar av mig ena handsken och lirkar in handen innanför kläderna, lägger den mot bröstet och upprättar kontakt med mamma, som bor inom mig.”
Här kilar Lykke in sig i den på många sätt absurda positionen att vara någons barn och någons mor – och samtidigt inte vara det
Ida är alltså huvudperson i Nina Lykkes senaste roman ”Var är de vuxna?”, där den norska författaren efter titlar som ”Vi är inte här för att ha roligt” (2023) och ”Nej och åter nej” (2018) fortsätter gräva i medelklassens relationstrubbel. Här kilar Lykke in sig i den på många sätt absurda positionen att vara någons barn och någons mor – och samtidigt inte vara det.
Utifrån en blåsig dag vid graven vecklas den minst sagt komplicerade modersrelationen ut som en sargad karta. Minnet av att försöka krama sin mamma kan sammanfattas av den mustiga tvångstanken att vara ”en lysten karl” som tränger sig på en ”motvillig kvinna”. Idas vuxna son svarar förresten inte längre på sms. Det var visst något med att hon var påträngande? Eller att hon inte hörde att han grät en gång när han var åtta. När skulle man vara klar med sin barndom, sa du?
”Var är de vuxna?” är en rasande roman. På gestisk, uppskruvad prosa rusar den fram – helt utan transportsträckor, som gjord för en tid utan tålamod: ”… och jag drack kaffe och höll ansiktsmusklerna i styr, åh ja, tusen tack, det var fint sagt, upp och ner, en dag i taget.”
Problemet är bara att Nina Lykke tycks ha skrivit två olika böcker samtidigt, som ska få plats på mindre än 200 sidor.
Var de vuxna är? De undrar kanske vad vi ska göra med en sedan länge söndertröskad debatt, förmedlad i karikatyrer
Den ena är en pamflett. Dess revolutionerande tanke är att barnen har tagit över och att deras föräldrar har förvandlats till lismande jasägare. När Lykke låter Ida gå i närkamp med ett par smutsiga skor på ett spårvagnssäte undrar jag vilket år det är. ”Överallt i traditionella och sociala medier pratade och skrev vuxna människor om hur mycket de lärde sig, varje dag, av sina kloka tonåringar.” Ni fattar, en sådan skrattretande tanke att man skulle lyssna på en tonåring. Var de vuxna är? De undrar kanske vad vi ska göra med en sedan länge söndertröskad debatt, förmedlad i karikatyrer. ”Jag är barnet i den här relationen och har därför inget ansvar”, deklarerar sonen allvarligt under en uppgörelse.
Den andra boken som ryms inom de här pärmarna är nämligen inget mindre än en hisnande skräckberättelse, som knappt går att lägga ifrån sig
Det är lite synd att Nina Lykke inte kunde låta bli att slåss mot tidsandans väderkvarnar. Den andra boken som ryms inom de här pärmarna är nämligen inget mindre än en hisnande skräckberättelse, som knappt går att lägga ifrån sig. Processen där Ida steg för steg alieneras från barn och barnbarn är en tvetydig mardröm, och vansinnigt skickligt gestaltad. Borde hon i själva verket ha förstått att inbjudan till sjukhuset för att möta det nya lilla knytet var ett test av hennes gränslösa natur? Är hon gränslös? Svaret beror nog på vilken av böckerna du läser.
Läs fler texter av Kristina Lindquist och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
