Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Operett.
”Läderlappen”
Musik: Johann Strauss den yngre. Regi och manus: Caroline Gentele. Dirigent: Carl Vallin. Sångtexter: Caj Lundgren. Arrangemang: Martin Lissel. Produktion: Julia Lindgren. Sångare: Rebecca Fjällsby, Markus Pettersson, Julia Lindgren, Minna Tägil, Helgi Reynisson, Jonathan Koppel, Joa Helgesson, Oscar Rosberg. Musiker: Ludvig Nilsson, Kevin Huang, Lisa Chenevier, Åse-Maria Bygland Larsen, Theo Hillborg, Claes Wahlroth.
Scen: Confidencen, Ulriksdal i Stockholm.
Speltid: 2 tim och 30 min inkl paus
”Läderlappen” tillhör de mest spelade operetterna, och det är lätt att förstå varför. Den dråpliga intrigen, med sina förväxlingar, masker och sociala spel, bär på något allmängiltigt. Det är ett tacksamt verk att aktualisera, särskilt i en samtid präglad av iscensatta identiteter, där sociala medier fungerar som vår tids maskeradbaler.
Samtidigt är moderniseringar ofta en vansklig väg. Det händer att uppdateringen stannar vid yttre attribut, kungens mantel ersätts av en skinnjacka, och resultatet blir mer påklistrat än relevant. Här väljer man tack och lov en annan strategi. Berättelsen får stå kvar i sin historiska miljö, medan tilltalet moderniseras.
På Confidencen ges föreställningen helt på svenska, i Caroline Genteles regi och i en ny textbearbetning. Sångtexterna av Caj Lundgren är rytmiskt följsamma, naturliga och ofta genuint roliga. De annars omfattande dialogpartierna har stramats upp, vilket ger ett tydligt driv framåt. Samtidigt bevaras den visuella ramen: stora 1700-tals peruker, böljande klänningar och överdådiga balsalar med guldstuckatur och marmor pryder scenen.
Föreställningen öppnar oväntat med ett musikaliskt citat från Batman, och signalerar direkt en fri relation till materialet. I ”Läderlappen” möter vi en grupp människor som tappat sitt sammanhang och lever mer efter förväntningar än efter egen vilja. I centrum står doktor Falke, här omtolkad till specialist på kvinnosjukdomar och sjungen av förträfflige Helgi Reynisson, som iscensätter en maskerad som ett experiment: vad händer när rollerna faller?
Musikaliskt präglas produktionen av sitt kammarformat. Johann Strauss den yngres partitur klingar vanligtvis i en större orkester, men här möter vi en ensemble med sex musiker – piano, två violiner, cello, flöjt och saxofon. Den wienerska lättsamheten finns kvar, men i en mer genomlyst skala som ställer högre krav på varje enskild musiker. Den kammarmusikaliska närheten passar rummet väl, och Martin Lissel har skrivit fina arrangemang där inget upplevs gå förlorat. Jag gillar särskilt saxofonen som tillför en egen färg.
Uppsättningen utnyttjar också lokalen konsekvent. Sångare rör sig utanför scenen, dyker upp i fönster och cirkulerar i salongen. Den champagnerusiga stämningen smittar av sig, och helt plötsligt känns det som att vi i publiken också deltar i festligheterna på scenen.
Den unga sångarensemblen har ett fint samspel, avspänt och naturligt. Särskilt Minna Tägil som Adele gör starkt intryck med en klar och tydlig stämma. Hon har ett alldeles ljuvligt vibrato som behåller sin stadga även i höjden. Julia Lindgren som Rosalinda von Eisenstein växer under föreställningens gång och visar i andra akten vad hon går för. Inte minst i duetten med Markus Pettersson, som har en naturlig scenisk charm.
Genteles ”Läderlappen” är en charmig och fri uppsättning som tänjer på operettens ramar utan att förlora fotfästet. Den har inte tyngts av övertydliga samtidsmarkörer – vilket hade varit den lätta vägen att gå – utan litar på materialets egen elasticitet. En träffsäker och ovanligt rolig föreställning.
