Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Funderar på årets semester som förhoppningsvis blir en höjdare, dock inte i klass med fjolårets. Kebnekaises sydtopp skulle betvingas tillsammans med två vuxna söner.
I bakhuvudet fanns ett misslyckat försök för äldste sonen. Nu: Revansch!
Det börjar så där. Regnet öser ner. Vi tvingas skjuta fram vandringen ett dygn.
Jag testar mina regnkläder från 90-talet, den gång jag själv kom upp. De visar sig under en rätt extrem regnskur inte alls fungera.
När jag hyr nya upptäcker vi att stegjärn tydligen är en bra idé. Det var inget jag tänkte på förra gången i september 1992 när nysnö fallit. Nu, i augusti 2025: en sakta smältande isklump.
Väderappar studeras och vi hittar en, tycker vi, rätt tidig avgångstid för att undvika regn: klockan 04. Uppstigning klockan 03.
Inte, då! I fjällstationens frukostrum äts det redan när vi sömndrucket ramlar in. Några har gått iväg.
Efter sex timmar utan en droppe regn når vi toppstugan, en bit från själva toppen. Frystorkad mat intas och intill sitter en ung ensamvandrare, Albin.
Faderligt erbjuder jag honom att följa med oss. När vår kvartett är nära toppen, insvept i en drömsk dimma som påminner om ”Det sjunde inseglet”, möts vi av blankis med tvär lutning. Vi tvekar, men Albin tar raskt på sig stegjärn och försvinner in i dimman.
Det dröjer några minuter som känns väldigt långa. Till sist hör vi skrapande steg. Vi vinkar.
Det blir sedan Albin som hjälper oss att hitta. Men ett av yngste sonens stegjärn släpper från skon när vi är några meter från toppen. Jag tänker plötsligt på Döden. Vi vänder och får bråttom ner.
Tillbaka på fjällstationen hägrar bastun. Extremt skönt känns detta ända tills jag något obetänksamt häller på en skopa vatten.
– Vill ni ha riktigt varmt? undrar en man med tysk brytning.
Kort därefter ser jag denne bastutysk i glänsande boxershorts vandra runt och fläkta sin handduk för att sprida värmen.
Innan han gått varvet runt har många flytt till duschen.
Hungrigast är en ung dansk som glupskt doppar Singoallakex i en konservburk med tonfisk.
Nu börjar man bli extremt hungrig, men tid finns först på sista middagssittningen. Utanför intas drycker och snacks. Hungrigast är en ung dansk som glupskt doppar Singoallakex i en konservburk med tonfisk.
På väg fram till sönerna längst fram i matkön passerar jag statsministern med familj. Han berättar att de vandrat från Abisko.
Frun verkar denna gång inte bära prästkrage. Statsministerfamiljen och två livvakter håller låg profil.
Vid det laget är jag trött. Extremt trött.
Läs gärna fler kåserier av Mats J, som det om rådjurens sanna ansikte.
