Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Anders Burman
”Hannah Arendt. Politiskt tänkande i mörka tider.”
Fri tanke, 208 s.
Jag har ibland undrat varför många verkar vara arga på Hannah Arendt. Oftast har det då handlat om det citat hon blivit mest känd för, ”ondskans banalitet”, som formulerades i samband med hennes reportage från rättegången mot Eichmann i Jerusalem 1961. Det där stör fortfarande. Ondskan banal?
Margarethe von Trottas biopic om Arendt från 2013 skildrade den hårda debatten efter Arendts artiklar och hur hon angreps från olika håll. Från dem som menade att hon på något vis urskuldade Eichmann, till dem som blev upprörda av hennes refererat om de så kallade ”juderådens” roll, som i ghetton tvingades till samarbete med nazisterna för tillfällig överlevnad.
På filmer från den verkliga rättegången framstår Eichmann som en liten kamrerstyp, en roll han troligen odlade. Kan ondskan se ut så? (Naturligtvis, frestas man säga, hur skulle den annars se ut?) Simone Weil uttryckte det på ett liknande vis: den verkliga ondskan är alltid trivial och platt, verklig godhet fascinerande. I konsten var det enligt henne tvärt om.
Men Arendt tonade aldrig ned ondskans realitet. I von Trottas film håller hon ett försvarstal där hon förklarar vad hon menar: det hisnande är det vardagliga i ett system där en man kan sitta vid ett skrivbord och räkna ut hur man dödar så många medmänniskor som möjligt, föra in det i en blankett (eller ett excelblad) och sedan inte tänka mer på det.
I sin nya, mycket läsvärda monografi över Arendt för Anders Burman denna tanke till sin spets. Vad hon ytterst klandrade Eichmann och andra nazistiska karriärister för var att de kyligt klippte av sin tanke innan dess avgrundsmoral hann upp dem. Det är ett mycket provocerande, mycket arendskt sätt att se på saken: att ondskan, också dess vidrigaste, mest omfattande former, vilar på medveten dumhet – eller banalitet. Tanken är outhärdlig därför att vi alla gör så: medvetet slutar tänka innan följderna av vårt handlande hinner ifatt oss. Det stötande är påståendet att den vidrigaste ondskan inte är väsensskild från den vardagliga. Att inte tänka är för henne ondskans förutsättning.
Scholem klandrade Arendt, som varit aktiv sionist, för att inte ”älska det judiska folket”
Burmans bok är kort, 160 sidor minus noterna, men hinner teckna en bild av hela hennes intellektuella utveckling, från studentåren, studier för (och en romans med) Heidegger, vidare till tiden som flykting och uppburen exilintellektuell i USA. Över storverket ”Origins of Totalitarianism” (1951) som gjorde henne till ett namn och där hon trovärdigt visar hur det går en tydlig linje från antisemitism och rasism till imperialism och kolonialism – vars resultat är det totalitära samhället. Arendt talar, som sin samtide Aimé Cesaire, om ”imperialismens bumerang” och om hur det tyska kolonialväldet i Västafrika blev en av nazismens födelseplatser.
Boken är tänkt som en ingång till hennes verk och fungerar alldeles utmärkt. Men det spännande är att Burman också hinner med att peka på några tillfällen då hennes intellektuella metod ledde in i återvändsgränder – liksom att lyfta några av de tankar som inte är lika kända, men desto mer samtidsaktuella. Han redogör för hur hon lyckades missförstå vikten av de svarta studenternas protest mot rasistisk skolsegregering i Little Rock, Arkansas 1957 och hur hon fick hård kritik av Ralph Ellison. Där medgav Arendt rakt av att hon haft fel.
Men Burman påminner också om att hennes avhandling handlade om Augustinus, och om hur mycket hon hämtat från judiska tänkare som Martin Buber, sin vän Walter Benjamin liksom den Gersom Scholem hon i samband med Eichmann-artiklarna hamnade i konflikt med. Scholem klandrade då Arendt, som varit aktiv sionist, för att inte ”älska det judiska folket” och fick ett rakt svar: ”Jag har aldrig i hela mitt liv ’älskat’ något folk eller kollektiv – varken det tyska, det franska, det amerikanska, arbetarklassen eller något annat.”
Burman lyfter fram något drabbande: hennes tankar om det i dag förmodligen obscena uttrycket ”offentlig lycka”. Från Buber kommer tanken om att människan inte existerar i ”singular” – vi skapar oss i relation till andra. Och hur den ”offentliga lyckan” är något nödvändigt för samhällets fortbestånd. Nämligen som delaktighet, erfarenheten av att delta i det gemensamma, att bli sedd och hörd när man handlar tillsammans med andra. Det är så man ska förstå, menar Burman med Arendt, att ”pursuit of happiness” är inskrivet i USA:s självständighetsförklaring. För Arendt betyder det helt enkelt ”samhällelighet” – att förstå att livet bara är möjligt tillsammans också med dem som är annorlunda än du själv. Väljer du bort den insikten finns i förlängningen det där banala mörkret.
Läs fler texter av Ola Larsmo och andra av DN:s bokrecensioner















