Strax söder om Nordingrå kyrka ligger Farfarsgården, en k-märkt ångermanländsk korsbyggnad från 1800-talet där tiden tycks ha stått still. Inte minst invändigt. Här bodde en gång en samlare som vigde sitt liv åt att ropa hem prylar och föremål på auktion. Bland allt bråte på vinden finns hundratals år av familjehistoria bevarad, berättar Sara Parkman när vi tar trappan upp.
– Det är en kulturgärning vad han gjorde. Det är svårare att hitta sådana här platser i Stockholm. Där är det gamla ofta redan sönderrenoverat och slängt.
När DN kommer på besök är det bitande kall februari. Sara Parkman har fått låna gården några dagar och är här med ett filmteam för att spela in det visuella som ska rama in nya skivan ”Aster, atlas”.
Omgivningarna runt Nordingrå kan hon innan och utan, tack vare barndomssomrarna hos farmor och farfar. Numera bor också föräldrarna i närheten, som hjälpt till med sovplatser och dukar fram varm vegansoppa och hembakt i pauserna.
Men varför de har valt att spela in just här, på Farfarsgården, har nog fler svar än bara de praktiska, funderar Parkman under lunchrasten.
– Ett svar är ju att jag undermedvetet dras till det gamla, till historien. För mig som musiker är ju den historiska musiken mitt råmaterial som jag gång på gång återvänder till och bearbetar.
Det var med ”Vesper” 2019 som Sara Parkman nådde ut bredare som artist. I samma veva ”kom hon ut” som kristen, vilket nog bidrog till genomslaget. På skivan, som delvis spelades in i Nordingrå kyrka, sjunger Parkman med mäktigt magstöd om sin tro och tvivel. I körsången hörs prästpappan Lars Parkman.
Det var en tematik som 2019 kändes oväntat personlig – och efterlängtad – i den avförtrollade, turbulenta samtiden.
Tre år senare, 2022, släpptes albumet ”Eros agape philia” som handlar om kärlek i tre olika former. Den erotiska (eros); den gudomliga (agape); och den vänskapliga/familjära (philia).
Den här gången, med ”Aster, atlas”, började allt med en stark impuls att försöka skriva något om trädgårdar, berättar hon.
– Jag var dödstrött efter senaste årens turnéer. Av en slump hamnade jag i en klosterträdgård i de franska bergen som var det vackraste jag någonsin hade sett. Där satt jag och läste P O Enquist och fick tillbaka tron på konsten. Sen började jag och Hampus (Norén, reds anm) att skriva skivan.
Är det den vackra upplevelsen du har velat skriva om?
– Inte bara. Trädgården rymmer ju så många olika delar: skönhet, mystik, hopp och läkande, men också hårt arbete. Alla som har eller har haft en trädgård vet hur jobbigt det är. Samtidigt är det förundran, när växtligheten kommer tillbaka varje år. Ett frö gror och något annat vissnar, dör och ruttnar bort. Det går inte att styra och det är en del av livet.
Under skrivprocessens gång har hon och hennes producerande parhäst Hampus Norén identifierat och formulerat tre slags trädgårdar som de har arbetat utifrån och som präglar musiken på skivan. Dels klosterträdgården, som representerar all kyrkomusik och kör på albumet. Dels jordbrukets trädgård, som är folkmusiken. Dels den hemliga trädgården, en sorts festens eller klubbens trädgård som representerar leken och experimentlustan i form av de samtida, elektroniska inslagen.
– Folkmusiken och den sakrala musiken, alltså kyrkomusiken, är ju mina modersmål. Men även om jag arbetar mycket med dem hade musiken jag gör knappast låtit så här för femtio år sedan. Eller ens tio år sedan. Jag tycker själv att min musik låter väldigt samtida.
En av albumets tio låtar tog särskilt lång tid. Allt började med att Sara Parkman såg en snårig och dunkel trädgård framför sig, ”en Hieronymus Bosch-tavla där himmel och helvete pågår på samma gång”. Hon försökte skriva om det, men det gick inte. Inte förrän hon hade genomgått en graviditet och en förlossning förstod hon vad låten handlade om.
– Jag hade lovat mig själv att aldrig göra konst om att föda barn, säger hon med ett skratt. Sen gick det en vecka och allt jag kunde tänka på var hur märkvärdig upplevelsen var. Så jag blev tvungen.
Låten i fråga heter ”Salikons rosor” och är i sin tur inspirerad av Astrid Lindgrens novell ”Allrakäraste syster”. I sagan möter flickan Barbro sin hemliga tvillingsyster, Ylva-li, som direkt efter födseln sprang ut i trädgården och ner i underjorden. Den dag rosorna vissnar betyder det att Ylva-li är borta.
– Det var under min förlossning jag insåg att musik och bebisar kommer från samma plats. Men också döden…
”Salikons rosor” är inte den enda låten på Sara Parkmans nya album som antyder en sorg. Ledtrådar märks också i sånger som ”Svarta tråden” och ”Tre hjärtan”.
När jag frågar om det, är hon först tveksam till hur mycket hon vill säga. Sedan tar hon sats och berättar att hon under graviditeten fick reda på att hon väntade tvillingar – två flickor – men den ena var i slutändan för liten för att överleva.
– Under ett par veckor fick jag leka med tanken på att jag skulle få två barn. Jag minns att jag var förundrad över att jag hade tre hjärtan som slog inuti min kropp. Sen var det bara två.
Sara Parkman opererades och fick sedan föda ut ett dött foster.
– Det är klart att det var jättesvårt. Men hon som kom var samtidigt så stark och full av liv. Det trumfade allt, att få ett friskt barn.
I dag är Sara Parkmans dotter Simone drygt ett år och kvar i Stockholm med sin pappa. Jobbresan till Nordingrå är det längsta som Parkman har varit ifrån henne hittills.
– Att vara gravid är ju inget löfte. Min erfarenhet är att det är vanligare än man tror att kvinnor har förlorat ett barn. Vare sig det är frivilligt, genom en abort, eller ofrivilligt. Det går inte att styra, det är en del av livet.
Musiken är självutlämnande. Tvekade du någon gång på hur mycket du skulle ge?
– Absolut. Men ända sedan vi började göra musik ihop för tio år sedan har min och Hampus idé alltid varit att gå dit det känns som mest. Det är det vi har vi gjort den här gången också. Men det är klart att jag har tvivlat. Jag har varit rädd för att misslyckas.
Jag läste en intervju där du beskrev ”Vesper” som din ”pappaskiva”, på grund av den kristna tematiken. På ”Eros agape philia” riktar du dig åt mamma. Man blir nyfiken på vem ”Aster, atlas” riktar sig till?
– Det snabba svaret blir ju ”mitt barn”. Det kanske började som en skiva om trädgårdar, men jag har börjat förstå att jag sjunger till barnet. Både det barn som nu finns. Men lika mycket till barnet i mig själv.
Lunchrasten är slut och filmteamet rusar på för att hinna utnyttja dagens få soltimmar. När det börjar skymma spelar de in en scen framför brasan, som ska ingå i videon till ”In manus tuas pater”. En låt vars titel betyder ”I dina händer Herre Gud, lämnar jag nu min Ande” och bygger på en gregoriansk klosterpsalm från 1200-talet.
Sara Parkman tycker att låten, på flera sätt, sammanfattar hela skivan.
I den nyskrivna texten sjunger hon: ”Bland vildvin, aster och tagetes. Nu vilar jag i dina händer.”
– Hela skivan handlar egentligen om tillit. Att överlämna sig själv. Att våga vila i att det blir bra.
Sara Parkman om…
… att vara uppvuxen i en prästfamilj:
”Jag kan vara avundsjuk på folk som får feeling och testar olika yrken och sådär. Kanske flyttar till Paris. För mig har mitt arv alltid varit ett kall. Jag har vetat sedan jag var liten att det är det här jag ska göra. För pappa var det samma, för hans pappa också. Det är både mitt ok och min tillgång.”
… att skaffa barn ”i dessa tider”:
”Jag var gravid när Trump blev vald till president, och hela Facebook svämmade över av undergångsprofetior. För att trösta mig själv tänkte jag på min mormor som fick fyra barn under brinnande andra världskrig. Vem är jag då att ge upp? Att sätta ett barn till livet är att våga tro.”
… om titeln ”Aster, Atlas”.
”Aster är den spirande växten i min egen lilla trädgård, men också ett namn jag riktar mig till i vissa låtar. Atlas är den stora världen. Att balansera mellan dessa världar – det lilla och det stora, liv och död – är svårt och skivan är mitt försök.
Fakta.Sara Parkman
Folkmusiker, kompositör, artist, violinist och dramatiker.
Född 1989 i Sundsvall, uppvuxen i Härnösand. Bor numera i Bandhagen i Stockholm och i Ställberg, Bergslagen.
Debuterade 2016 med albumet ”Sara Parkmans skog”. Fick sitt genombrott med skivan ”Vesper” (2019) för vilken hon bland annat tilldelades DN:s Kulturpris. Grammisbelönades för albumet ”Eros agape philia” (2022). Dokumentären ”Som vi har älskat”, av Gustav Ågerstrand, hade premiär 2024.
Medgrundare av skivbolaget Supertraditional som sedan 2019 ger ut experimentell folk- och popmusik av band och akter som Valkyrien Allstars, Rubinsztein/Karlsson, Ævestaden, Lena Willemark & Ale Möller, Bitoi, Sofia Karlsson och Ebo Krdum.
Aktuell med albumet ”Aster, atlas” som släpps den 8 maj. Spelar på Förbindelsehallen i Stockholm den 9 maj.
Läs mer:
Valkyrien Allstars gjorde folkmusik om bakfylla – och blev pionjärer i Norge
