På ena sidan främlingsfientliga, antidemokratiska nationalister och en höger som låtit sig tas som gisslan av dem. På den andra en skara från liberaler till vänster, som värnar demokratin och respekterar människovärdet. Är det verkligen så enkelt? Jag tror inte det, och jag är orolig över vart den dramaturgin tar oss.
Jag är jude. Sverige gav en gång min förföljda familj en fristad. Många år senare är min frisör en syrier som överlevt kriget för tio år sedan. Han är först och främst min medmänniska och olycksbroder, bara därefter kristen eller muslim, vänsterpartist eller moderat. Min pappa, en gång koncentrationslägerfånge, lärde mig vad den judiska kulturen främst vilar på: att värna människoliv, läsa böcker, och debattera allt. Nota bene: I det perspektivet är dagens israeliska mördarregim en skam för judendomen.
Respekt för människovärdet kan inte villkoras utifrån etnicitet eller andra tillhörigheter. Kant och Rawls lär oss: Forma din moral så att den skulle fungera oavsett i vilken ände av resonemanget du själv befann dig. I dag är närmare en tredjedel av Sveriges befolkning liksom jag utrikesfödd, eller har utrikes födda föräldrar. Respekten för deras människovärde måste värnas på samma sätt som alla andras. Så långt har skribenter som Svegfors eller Westerberg rätt. Men är det verkligen bara någon slags brun ondska som får 20 procent av valmanskåren att rösta på Sverigedemokraterna, eller flertalet partier att signalera att de är ”invandringskritiska”?
När jag kom till Sverige var vi främlingar få. Vi blandades upp med det svenska, i skolan, arbetslivet, eller framför tv-rutan. Kulturen var förstås olika i Djursholm, och det stökiga område där jag växte upp, men olika klasser och landsdelar delade tillräckligt av språk, Astrid Lindgren-sagor och snapsvisor för att integrationen skulle kunna fungera. Förhoppningsvis hade även vi nya svenskar något att bidra med.
Nya element har blandats in i den svenska samhällsdegen sedan före vallonernas tid. Men någonstans går en gräns där kapaciteten att absorbera överstigs, och mixen skiktar sig. Sociologen Peter Hedström har till exempel identifierat en tröskel för andelen utlandsfödda elever i en klass, över vilken svenska föräldrar börjar ta barnen ur klassen. Till sist finns ingen kvar att prata svenska med på rasten.
Naivitet, ohanterliga volymer och förnekande av problemen tog Sverige till en vändpunkt. Skiktningen accelererade. Möjligheter och incitament för invandrare att tillägna sig majoritetskulturen bortföll. Varför lägga möda på att lära sig svenska, när alla i klassen eller bostadsområdet ändå talar ens eget modersmål?
I dag lever stora invandrargrupper i bubblor av sin ursprungskultur. Där dominerar ofta värderingar som inte är lättsmälta. Gina Gustavsson må tycka att svenskar får acceptera ett samhälle där många ser sex före äktenskapet, abort och homosexualitet som oacceptabelt. Flertalet svenskar håller inte med. Lägg till språkklyftan, och att utbildningsnivån i medeltal är låg så blir utmaningarna uppenbara.
Skribenter som Westerberg och Svegfors ser inga problem. Vi, ett åldrande samhälle, behöver arbetskraften. Så bra då att folk vill komma hit. Men det finns förstås andra kostnader. Man kan inte utgå ifrån att alla svenskar är beredda att betala dem. Många känner att något gått förlorat. Forskningen stöder deras intuition. Sociologer som Fukuyama och Coleman har beskrivit hur tillit och informella normer utgör en viktig del av ett samhälles sociala kapital. Dessa underlättar samarbete, och sänker transaktionskostnader. Strukturellt socialt kapital, i form av nätverk och föreningsliv, och kognitivt socialt kapital, som delade värderingar och tillit, är faktorer med stort ekonomiskt värde.
USA tas ofta upp som exempel på att även mångfald går att förena med dynamik och tillväxt. Men det amerikanska samhället skiljer sig i grunden från det svenska. Sociala skyddsnät är närmast obefintliga, vilket ger starka incitament att arbeta. Arbetslivet är en närmast otyglad marknad. Det har många nackdelar, men trösklarna för att få ett jobb blir låga. Då kan en integrationsresa påbörjas.
Sverige har valt en annan väg. Skyddsnäten är starka. Arbetsmarknaden bygger på kollektivavtal. Dessa förutsätter att arbetstagare producerar värden som kräver språkkunskaper, kännedom om hur samhället fungerar, och utbildning. Nu finns växande grupper som inte fyller de kraven. Då finns bara två val: att överge den svenska modellen, eller att acceptera en skyhög strukturell arbetslöshet. Det sistnämnda är förstås vad som skett i det tysta. Arbetslösheten bland utrikesfödda är cirka 16 procent, och än högre bland utomeuropeiska invandrare. Det är mer än dubbelt så högt som för personer födda i landet.
Kanske hade det gått att behålla den svenska modellen om inflödet av lågutbildade invandrare begränsats, och samhället tydligt kommunicerat en förväntan om snabb integration. Det tåget har gått. Det är svårt att se vilka alternativ vi har i dag, annat än nuvarande arbetslöshetsnivåer eller att låta den svenska modellen gå i graven och låta marknaden sätta priset på arbete. Ingetdera verkar särskilt attraktivt.
Om Sjöbo får representera det homogena och bestående, och Manhattan mångfald och förändring finner jag personligen tilltalande drag i båda. Men frågan är med vilken rätt jag skulle kunna underkänna preferenserna hos den som vill ha sitt Sjöbo tillbaka. Här finns en målkonflikt. Våra möjligheter att möta den tjänar inte på att de som argumenterar för värdet av mångfald avfärdar människor med andra preferenser som extremhöger eller nazistsympatisörer. Det är en ledsam ironi att de som talar sig varma för mångfald omfamnar så lite av den själva när dessa ting debatteras.
Det här ställer samhället inför svåra utmaningar. Dessa blir inte lättare att möta genom demonisering av meningsmotståndare. Det är en tragedi att den svenska vänstern och progressiva liberaler stuckit huvudet i sanden inför utmaningarna. Man talar vackert om att välkomna mångfalden, och ignorerar uppenbara målkonflikter.
Som följd har vi fått en stor, etnifierad underklass som står utanför arbetsmarknaden och majoritetssamhället. Här frodas fattigdom, kriminalitet och ohälsa. Det skapar motreaktioner som är lika problematiska. Men såväl praktiska realiteter som respekten för människovärdet och rättssamhället gör det uppenbart: En stor invandrarpopulation är i Sverige för att stanna. Vi måste hitta sätt att gemensamt möta de utmaningar det skapar.
Det liberala etablissemanget fortsätter i stället att snorkigt mästra människor som saknar Sjöbos sociala kapital, och stämplar dem som högerextrema eller värre. Det driver allt fler i armarna på riktigt extrema krafter. En sådan dynamik drev miljontals centristiska amerikaner i armarna på Maga-rörelsens hatmånglare, och placerade Donald Trump i Vita huset. Kan vi bättre?
Läs mer:
DN Debatt. ”Därför kan jag inte längre rösta på Moderaterna”
DN Debatt Repliker. ”Käre Mats, tack för ditt brev”
