Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Wencke Mühleisen
”Allt jag fruktar har redan hänt”
Övers: Georg Bengtsson
Ersatz, 173 sidor
”Litteratur som har inspirerat” avslutar norska Wencke Mühleisens nya roman. En sådan lista är alltför ovanlig, trots sin ofta svävande närvaro i en essäistisk roman som denna: en självbiografi i utsnitt om sen kvinnlig frihet. Det är historien om att börja om och samtidigt tvingas se tillbaka. En medelålders pikaresk med en ensam kvinna i huvudrollen. Barnen är vuxna, den oftast manliga partnern ett minne, dock samtidigt aktivt någon annanstans, yrket går lite på tomgång, och vännerna är förändrade, vagt sympatiserande. Världen står kvar men angår henne inte.
Det är historien om att se allt på nytt, inte minst sig själv, i en värld där den äldre kvinnans position både vilar i gamla föreställningar om trist tant, och har förändrats i grunden, till törstande tonåring. Den där kvinnan, och hennes flyktsoda, har skildrats i några av senaste kvartsseklets skarpaste böcker, som i Judith Hermanns ”Hemma” och Rachel Cusks ”Efterbörd”. Rörelsen i berättelsen finns också hos till exempel en något yngre röst som Maggie Nelson – att ta sitt liv till smärtsamt beskådande och skaka hårt. Vad faller ut, vad förblir förstenade stalaktiter i våra samlade erfarenheters mörka grotta?
Det är lätt att bli febrig av förväntan inför sådana förutsättningar när berättaren – författaren – sömnlös inser att något måste göras. Ett liv återstår att leva, fast känslan är att det är över. Skilsmässan från Ulf är klar, fast det är svårt att förstå varför han tröttnade. Sonen befinner sig i Peru, symboliskt nog som antropolog, men hans barndom är mycket levande i hennes tankar, som nyligen vuxna barn brukar uppstå i sina tidiga inkarnationer när avståndet blir plågsamt.
Det känns först ljumt, lite likt vår självhjälpsmarinerade tid av konstgjord förtrolighet när romanjagets rädsla för en framtid som äldre, ensamstående kvinna möter dejtingtips. Nästan som en serie anekdoter ur ett hav av gömd längtan och plågsamma minnen när hon rannsakar sina livsval i ljuset av de defekter som plötsligt syns. Hon glömmer en avtalad tid med en teaterstudent, var hon egentligen nån vidare mor, varför förstod hon inte i tid vad kärlek är, och frihet, eller var det verkligen det som var felet? Hur ska hon lyckas bärga en vardag i gemenskap (igen)?
På dejtingapparna är det förfärligt. ”De har fisk i famnen, döda hjortar och älgar vid fötterna, de lutar sig mot en husbil eller sitter på Solkusten med ett glas i handen.” Därtill råder pandemins undantagstillstånd och ett eko av Ia Genbergs ”Detaljerna” anmäler sig: distansens skärskådande oro som uppstår hos den som isoleras.
Länge irriteras jag av de täta associationer till andra författare som texten väcker. Är det en yrkesskada att Vigdis Hjorts ”Lärarinnan” tittar menande på mig i avsnitten om teaterstudenten? Att Linn Ullmanns ”Flicka 1983” spökar i bokens svarta kärna: berättelsen om övergreppet i Paris, som hör ihop med relationen med den äldre litteraturläraren och författaren när hon var 17?
Och jag skyller förstås på romanen. För att den är porös och eftergiven, liknar många andra romaner för att den berättar lite om allt, om många av de vanliga smärtsamma erfarenheter som kvinnor födda under första halvan av 1900-talet ofta danats av, och inte kunnat tala om? Ambivalensen i den tystnaden, hur minnen ibland förvandlades när de inte kunde avslöjas?
Det är min första reaktion: besvikelse i Berlin och på Oslos gator, i barer och sovrum och i minnessamtalen med den döda systern om den vreda fadern, allt som ”förstör ett barn”.
Är det för att romanen samplar och tar färg? Saknar nån slags intrig, eller har ett slut nästan upplyftande ljust? Dumt av mig att tro mig ha överlistat romanen. För – nästan – allt jag associerar till står i inspirationslistan längst bak.
Som ett facit? Snarare ett långt samtal.
Visst, redan Virginia Woolf herself skrev om kvinnlig frihet, men nu handlar det om att återupptäcka friheten
Är det för att dessa berättelser inte också är något historiskt nytt? Visst, redan Virginia Woolf herself skrev om kvinnlig frihet, men nu handlar det om att återupptäcka friheten i en (än så länge) upplyst västvärld där även äldre kvinnor tillåts vara självständiga och partnerlösa och ändå åtnjuta respekt.
Min enda invändning är en avgörande psykisk skada som förklaras för tydligt. Kanske för att författaren inte vågar lita på läsarens förståelse av den lågmält omtumlande intrigen. Trots all feelgood om ödets hantverkare i ärvda lyckliga bagerier som möter den lilla kvinnan i solnedgången, så är denna berättelse fortfarande pågående. Vi vet hur det går i många fall, men vi vet inte hur det, på allvar, kommer att gå. Och då är Wencke Mühleisen en mild röst för belägenheten i att ha noll att förlora sent på jorden. Läget av inventering, av fruktbar beredskap inför det nya uppvaknandet.
”Mitt modersmaskineri, mitt omsorgsmaskineri darrar för sig självt.”
Läs fler texter av Ulrika Milles och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
