Danmarks statsminister Mette Frederiksen har i veckan fått pudla. Hon deltog på en konferens om säkerhet och ungas användning av AI, och sade då: ”Om jag hade små barn i dag skulle jag hellre vilja att de rökte än att låta dem vara ensamma på sociala medier.”
Uttalandet mötte en våg av kritik. Det kunde tolkas som att statsministern skönmålar rökning, och Mette Frederiksen bad om ursäkt.
Men uppståndelsen är egentligen en storm i en askkopp. Ingen kan på allvar tro att Frederiksen önskar att barn ska röka. Hon gjorde en slarvig jämförelse för att illustrera hur lättvindigt vuxensamhället tar på ungas användning av sociala medier.
Alla som har egna barn, eller träffar barn regelbundet, vet att plattformar som Tiktok, Snapchat och Instagram kan vara extremt beroendeframkallande.
Och under vårens historiska rättegång i Kalifornien, där en jury i mars dömde techjättarna Meta och Youtube att betala skadestånd för att ha skapat just beroendeframkallande appar, har det framkommit att företagens anställda själva varnat för riskerna.
”Herregud, Instagram är en drog”, skrev en anställd i ett internt chattmeddelande som användes i rättegången. En kollega svarade: ”Haha, jag menar, alla sociala medier. Vi är i princip langare.”
Internt på Google har personer som arbetar med tjänsterna jämfört företagets produkter med kasinon. Dokument visar att man undersökt hur det går att bygga in samma slags psykologiska fällor som i Las Vegas.
De mekanismer som triggar spelberoende har byggts in i vår tids mest populära appar. Och det har gjorts med öppna ögon: rättegången i Kalifornien visade att techjättarna har varit fullt medvetna om vad de skapar. Det är inte bara så att de satt sig in i grundläggande beteendevetenskap. De har använt sig av slutsatser från forskning för att – likt en spelautomat – manipulera hjärnans belöningssystem. Dopaminet ska skjuta i höjden.
Det oändliga skrollandet. Notiserna och ljuden. De oförutsägbara belöningarna. Allt syftar till detsamma: att skicka en signal till hjärnan om att det finns vinster att hämta.
Det finns därför inga skäl för Mette Frederiksen att be om ursäkt – hon har under en längre tid lyft en extremt viktig fråga rörande framför allt ungas hälsa.
I Sverige rekommenderar Folkhälsomyndigheten begränsad skärmtid för barn. Men jag tror att man i likhet med den danska statsministern behöver vara mer precis än så.
Skärmtiden är porten in till nöjesparken. De sociala medierna står för merparten av problemet. Det är en milsvid skillnad om en 10-åring tittar ett par timmar på SVT Play jämfört med om hen ägnar lika mycket tid åt att ändlöst skrolla på Tiktok. Det är som att jämföra några veteranbilar på Gröna Lund med enarmade banditer.
Det normala vad gäller ungas hälsa är att samhället följer en försiktighetsprincip.
Det finns många saker yngre inte får göra, därför att de är särskilt sårbara.
För rökning, alkohol och spel råder en strikt 18-årsgräns i Sverige. Det är inte tillåtet för företag att rikta reklam till barn under 12 i anslutning till barnprogram. Personer under 15 måste enligt lag bära cykelhjälm.
Men vad gäller sociala medier råder i Sverige fortfarande en låt gå-princip.
Det var möjligen begripligt för tio år sedan, när erfarenheten av de potentiella riskerna fortfarande var begränsad. Men i dag, med allt som vi vet? Beroendet är en aspekt. Men det handlar också om närvaro i en miljö där allt möjligt giftigt kan hända utan att en enda vuxen ser på.
Det talas om bristande föräldraansvar, och det är sant att föräldrar kan göra mer – framför allt att skjuta upp barnets första egna mobil så långt det bara går.
Men alla som har barn vet att detta är svårt, i synnerhet om de har äldre syskon. Det är i själva verket ett enormt koordineringsproblem.
Om de andra 10-åringarna i klassen har egna mobiler krävs det mycket av en förälder för att göra på ett annat sätt. När merparten av 13-åringarna är på Tiktok kan man som vuxen vägra att tillåta appen – men samtidigt löpa risken att ens barn blir socialt avskuret.
Bland föräldrar till mina yngre barns vänner ser jag nu initiativ som inte alls syntes när våra tonåringar var mindre. Vuxna försöker sluta en pakt om att inte köpa mobiler till barnen under åtminstone lågstadieåren.
Det här görs för att man med rätta är mer oroad än tidigare, och desperat försöker hitta en lösning som kan fungera i vardagen.
Jag har flera barn. Jag tillhör den föräldrageneration som inte lyckats lösa skärmberoendet på egen hand, och vet därför något om fenomenet. Att ta mobilen från barnets hand är som att rycka en halvt uppäten godispåse från en unge på en lördag: det blir kaos.
Tidöregeringen har under sina år vid makten varit engagerad i att försöka få bort mobilerna från själva skoldagen. Här har Liberalerna gjort ännu en u-sväng från en tidigare överentusiastisk och naiv syn på digitala hjälpmedel i undervisningen. Det är ett viktigt initiativ för att stärka barns lärande, och som påminner om hur svårt det är för enskilda skolledare att göra jobbet på egen hand. Det behövs ofta stöd i övergripande normer.
Därför är det svårt att förstå varför samma Tidöregering – som mot sakkunnigas inrådan varit beredd att lagstifta om 13-åringar i fängelse – ännu inte tagit initiativ till en åldersgräns för sociala medier, som för övrigt också är en avgörande rekryteringsgrund för kriminella.
De som säger att det är praktiskt ogenomförbart bör titta på Australien: där gäller numera nya regler. Och ansvaret för att upprätthålla 16-årsgränsen vilar där det hör hemma: hos techjättarna.
Vi lever i en polariserad tid med stora politiska konflikter. Att skydda barn borde inte splittra riksdagen.
Svenska politiker har under 2000-talet ofta blickat mot Danmark. Även i denna fråga visar Mette Frederiksen vägen.
