Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Årets Way out west-upplaga är onekligen stark. Men kikar man till listan över dragplåster på de stora scenerna, är det något som inte stämmer.
För var är egentligen hiphoppen?
Pop, rock och dansmusik dominerar. Bortsett från Clipses spelning på området på torsdagen har de förhållandevis få hiphopakterna förpassats till Stay out wests klubblokaler runt om i stan, med Earl Sweatshirt som det mest namnkunniga exemplet. Under natten till fredag skruvade Thaiboy Digital förvisso upp kondensen på Pustervik med sin sad boys rap, men många – anekdotisk bevisföring och undertecknad inkluderad – var främst där för Ninajirachis hårt elektroniska datorkärlek.
Under mina tidiga Way out west-år var det hiphopakter i parti och minut. Danny Brown, Kendrick Lamar, Stormzy. Brockhampton, J Hus, M.I.A. Allt var inte kanon. Young Thug avbröt efter teknikhaveri. Migos bjöd på ett sagolikt magplask. Men genren var närvarande på ett sätt som den inte är år 2026.
Kanske har hiphoppen blivit för stor för sitt eget bästa, blivit en så inlemmad del av popmusiken att gränsdragningarna är svårare att göra?
Det sammanföll ungefär med att hiphoppen som genre hade gått om rocken som världens största. Men tiden går och mycket har hänt sedan tiotalets mitt (en annan höjdpunkt från förr var när Anders Ygeman intervjuades av Rebecca & Fiona kort efter Transportstyrelseskandalen, då fattar ni). I höstas var första gången sedan 1990 som hiphoppen inte var representerad i amerikanska Billboardlistans toppskikt. ”Lever vi i en raptorka?” frågade sig CNN (30/10 2025). Kanske har hiphoppen blivit för stor för sitt eget bästa, blivit en så inlemmad del av popmusiken att gränsdragningarna är svårare att göra?
Man kan förstås ha invändningar – så sent som ifjol var Little Simz och Kneecap tunga namn på Slottsskogens festivalaffischer (och i somras gjorde de Roskilde i stället). Själv utropade jag Kneecaps album ”Fenian” från i våras till världens just nu mest angelägna musik. Svensk musikindustri stannar fortfarande upp när Yasin släpper något nytt, men han kan ju av outsinligt sorgliga skäl inte spela live i Sverige. Och Stay out west-aktuella Malmöstjärnskottet Knut€ borde vara redo för dagspasset inne på festivalområdet om några år.
Vad jag menar är alltså inte att hiphoppen är död, snarare dess plats i det absoluta strålkastarljuset. Bland fjolårets mest omtalade och hyllade album fanns Rosalía, Viagra Boys och Lily Allen, där fanns Geese, Addison Rae och Dijon. Inte konstigt att det avspeglas hos trendkänsliga arrangörer.
Själv tycker jag att det är synd. All heder åt AJ Tracey, men att Londonrapparen är ett av de hetaste hiphopnamnen på Way out west i år är ett svaghetstecken. Och då älskar jag ändå hans ”Ladbroke grove”.
Läs mer:
Clipses nostalgitripp blir inte den förlösning som man önskar