Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vi börjar sedvanligt i barndomen. Felicia Eriksson är en Disneybesatt ung tjej med adhd-diagnos, plågad av en så svår social fobi att en så enkel sak som att åka buss blir ett stort projekt, styrt av egenuppsatta hinder och regler. Hon älskar att stå på scenen och sjunga – men är samtidigt livrädd för det.
Allt går snabbt efter att hon en dag börjat chatta med en kille på Instagram. Hon fantiserar om att bli nya Beyoncé när hon sätter sig på tåget till Stockholm, i stället får hon en grov låttext i handen och förvandlas till epadunkstjärnan Fröken Snusk.
Hon älskar uppmärksamheten – och mår skit. Mellan raderna anar man omständigheterna: ett uselt avtal, en producent som drivit henne hårt. Man hade gärna velat veta mer om vad som hände i den uppmärksammade konflikten mellan producenten Rasmus Gozzi och Felicia Eriksson när hon plötsligt byttes ut som Fröken Snusk (parterna nådde så småningom en ekonomisk förlikning) – men detaljerna lämnas dimmiga. Gozzis namn nämns inte en enda gång, utan anas bakom det luddiga ”skivbolaget”. (Gozzi Records ligger sedan något år tillbaka på Musikerförbundets ”fråga oss först”-lista, som varnar musiker för att ingå samarbeten).
Hon var inte rustad när hon aningslöst förvandlade sig till Fröken Snusk
Så mycket nytt får man alltså inte veta. Men Sommarpratet är ändå en ganska rörande dagboksskildring av en ung kvinna med stora drömmar, tunn hud och ångestproblematik. Hon läser allt som skrivs på internet om henne, varenda dm och varje kommentar. Hon är ingen cool girl som ruskar av sig kritik, tvärtom tycks hon aldrig bli avtrubbad, varje vass nål går rakt in.
Hon var inte rustad när hon aningslöst förvandlade sig till Fröken Snusk. Och mot programmets slut när hon beskriver sin Melodifestivalseger, Eurovision och den gångna sommarens turné under eget namn – det som enligt Sommarpratets dramaturgi borde vara upplösningen, revanschen, den hopknutna säcken – drabbas man av en stark känsla av att hon fortfarande inte är rustad för ett liv i offentligheten och kanske aldrig kommer att bli det.
Men hon står åtminstone inte på ett torg i Göteborg och skrålar Sverigedemokratisk epadunk för kaffepengar – det är det nya Fröken Snusk som gör. Vem som dragit på sig Felicias gamla balaklava, och om hon någonsin får sommarprata, det återstår att se.
Läs mer
Elin Peters: Är Sofia Daléns Sommar så annorlunda att det hotar hela programidén?
Sanna Torén Björling: Han talar om sin kärlek till Sverige – och om att aldrig bli riktigt accepterad
Här hittar du alla DN Kulturs Sommarkommentarer