Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
”Displacement”
Landskrona foto festival 2026
Landskrona museum, Landskrona konsthall, Citadellet m fl platser i staden. Visas t o m 20/9
Vår verklighet blir alltmer artificiell. Och inga konstnärer har upplevt det så starkt de senaste decennierna som fotograferna. Deras medium sågs länge som ett omutligt sanningsvittne men betraktas numera med största skepsis – i självklar vetskap om att vem som helst hur lätt som helst kan fejka vad som helst. Vad göra?
Gilla läget kanske. Zooma in på bländverken.
När Landskrona foto festival i år arrangeras för tionde gången är programmet som vanligt både digert och omväxlande, fast de mest minnesvärda utställningarna är för min del några som just fokuserar på illusionen som en verklighet i sig. Bedräglig visst, men mycket påtaglig.
På konsthallen visar Inka och Niclas Lindergård en lurig utställning som med oväntade materialval och finurliga skalförskjutningar leker med våra invanda förväntningar om romantiska solnedgångar och andra naturens spektakel. Humoristiskt på ytan, men med en underton av antropocensk dystopi.
Lika kusligt tvetydiga är engelsmannen Zed Nelsons foton, utomhus på Kasernplan, där naturen reduceras till en underhållningsnisch, ett objekt för kommers och konsumtion. Här sitter folk och käkar snabbmat vid ett konstgjort isberg med kejsarpingviner, vi ser biltrafiken stocka sig genom den orörda naturen i Yosemite, och en ensam zebra söker skugga under järnvägsbron som skär tvärs genom nationalparken.
Det är bilder man betraktar med ett förundrat leende och samtidigt en klump i magen.
Allra starkast intryck gör ändå amerikanska Debi Cornwalls ”Model citizens” i Tyghuset, en serie som utforskar de bildfiktioner som byggt upp och vidmakthåller USA:s nationella militarism. Här ingår framför allt en svit fotografier tagna i en av de fejkafghanska modellstäder som byggdes upp i den amerikanska öknen för att låta soldater träna under ”realistiska” förhållanden.
Med lågmäld, gåtfull precision visar Cornwall vad dokumentärfotografin förmår även i postsanningarnas tidevarv. Särskilt i några bilder där afghanska och irakiska flyktingar poserar som statister i arméns låtsaskopior av deras sönderbombade hemländer lyckas hon koncentrera hela imperialismens vansinne till något lika vardagligt som fullkomligt absurt. En svindelkänsla som jag sent ska glömma.
Läs mer om konst och form på dn.se