Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Chantal Akerman
”Min mamma skrattar”
Övers. Benjamin Wagner
Filmögon, 161 sidor
I den omröstning som tidskriften Sight & Sound anordnar vart tionde år, blev vid det senaste tillfället Chantal Akermans ”Jeanne Dielman” utsedd till världens bästa film genom tiderna. Det är förstås ingen dålig merit. Men sådana utmärkelser har ett pris: de riskerar att snäva av omfattande konstnärskap till ett enda verk. Länge prenumererade ”Citizen Kane” på samma förstaplats, vilket har fått Orson Welles att betraktas som ett one hit wonder. (Trots att den filmen inte ens är hans bästa.)
På samma sätt reduceras ofta Akerman till tjugofyraåringen som gjorde den där feministiska klassikern 1975. Men hennes livsverk är mycket större än så, omfattar spelfilmer, dokumentärer, videoinstallationer och slutligen böcker. ”Att jag gör filmer”, har hon sagt, ”beror på att jag inte vågade ta mig an utmaningen att skriva.” Till och med för skaparen av ”världens bästa film” är tydligen litteraturen överlägsen filmen. Nåja.
Till slut vågade hon hur som helst, och publicerade först ”Une famille à Bruxelles” 1998, sedan ”Ma mère rit” 2013, som nu givits ut i lysande svensk översättning av Benjamin Wagner som ”Min mamma skrattar”. Det är en stor kulturgärning, och verkligen inte bara för filmkännare. Akerman framträder som en stor författare i egen rätt, höll jag på att skriva, men det stämmer inte riktigt. Hon förblir också filmare. Och på ett liknande sätt som Marguerite Duras gjorde ibland, använder Akerman den ena framställningsformen i den andra.
Också stilistiskt finns släktdrag med Duras. De korta meningarna, upprepningen av ett ord som får sin tyngd av allt det rymmer utanför den omedelbara kontexten. ”Hon har fått uppskov. Hon har överlevt. Hon vet att hon har överlevt, hon kommer att överleva igen.” Boken skildrar moderns sjukdom under sitt sista år, men remissionen som beskrivs syftar lika mycket på mammans första tid i livet – hon har också överlevt Auschwitz.
Språket är naivt, nästan barnsligt, men så är också författaren ett barn. Förvisso vuxen, men alltid barn till sin mamma. Navelsträngen blir aldrig riktigt avskuren, vilket bland annat tar sig uttryck i valet av pronomen. Ibland är mamman omnämnd i tredje person: ”Hon klarar inte av att skära köttet när hon äter”. Strax efter är det hon som för ordet: ”Jag ska be hemtjänsten att de hjälper mig att duscha.” Som om mor och dotter ännu är i symbios.
”Men när jag skriver är det fortfarande om henne, och det är ingen frigörelse som alla tror, folk som inte skriver. Nej, det är ingen frigörelse. Ingen riktig.” Det handlar om modern, men lika mycket om Akerman själv. Till exempel om kärleksförhållandet till en kvinna som älskar men slår henne. Som en mamma.
Den som har sett Akermanfilmer som ”News from home” (1977) eller ”No home movie” (2015) känner igen familjedynamiken. Den senare är ett parallellverk: också den skildrar moderns sista år och, skulle det visa sig, dotterns.
Insprängda i texten, sällan kommenterade och till synes förstrött inplacerade, finns stillbilder från Akermans filmer och videoverk tillsammans med familjefotografier. En svartvit bild från en badstrand, modern i vitprickig kjol som håller om sin dotter, kanske fyra år. De ler mot kameran, ser så lyckliga ut. På bilden skrattar mamman; tio år tidigare var hon i Auschwitz. Och flickan skrattar, hon som har livet framför sig – det liv hon så småningom själv ska avsluta.
Akerman, med sin ”kroniska störning” som hon kallar det, skriver att hon velat begå självmord många gånger, ”men jag kan inte göra det mot min mamma, så har jag tänkt. Sen, när hon inte lever längre.”
Och så blev det: strax efter mamman dog också dottern. Det är outsägligt sorgligt, men samtidigt – det här är svårt att förmedla, man måste läsa för att förstå – är det en livsbejakande bok. Jag skulle säga lycklig. Även efter Auschwitz, även när livet tar slut, kan man vara glad ibland. Min mamma skrattar.
Fakta.Chantal Akerman
Regissör, manusförfattare, konstnär och författare. Född 1950 i Bryssel, död
2015 i Paris.
Som 15-åring såg hon Jean-Luc Godards ”Tokstollen” och bestämde sig för att göra film. Hennes kompromisslösa debut ”Je tu il elle” (1975) följdes samma år av det feministiska mästerverket ”Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce, 1080 Bruxelles” som utsågs till världens bästa film i Sight & Sound 2022. Hennes filmer kretsar ofta kring tid, arbete, begär, förflyttning, judisk identitet och minne.
Filmografi i urval:
”Je tu il elle” (1975)
”Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce, 1080 Bruxelles” (1975)
”News from home” (1977)
”Les rendez-vous d’Anna”
”D’Est” (1993)
”A couch in New York” (1996)
”La captive” (2000)
”No home movie” (2015)
Så förändrade Chantal Akerman filmmediet i grunden

