Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Sara Martinsson har (2/10) lyssnat på Fanny Avonnes debutalbum och beklagar sig över att det svenska musikundret håller på att dö, eftersom det bara är underbarn som vuxit upp i den svenska musikindustrin och stöpts i samma form som slår igenom nuförtiden. Detta skyller hon på (höger)politikens nedskärningar av kulturbudgeten, vilket hon tycker har lett till att artisterna i för hög grad tvingas anpassa sig till marknaden, vilket i sin tur skapar för likriktad musik.
Göteborgsbandet Terra kom från nästan ingenstans och har snart tagit över hela Sverige med sin ösiga garagerock. De kent-inspirerade jämtarna i Junior Brielle släppte tidigare i år sin bästa låt hittills i form av ”Blekt porslin”. David Ritschards södermalmscountry, Daniela Rathanas balladrock, Division 7:s raka hudlöshet, Ellen Krauss singer-songwriteri, Solens totalmusik och Valter Nilssons håll käften-storbandsrock har forsat fram och sålt ut scener över hela landet de senaste åren. Inom kort kommer Nektar att göra samma sak.
Publiken är tokig i de här artisterna och banden. De når och älskas av människor på riktigt, varför folk lämnar spelningarna indränkta i svett och med tappade röster. När Hemliga Klubben spelade på Södra Teatern för några år sedan gick golvet sönder och konserten behövde avbrytas för att publiken hoppade så mycket.
Kort sagt – det svenska musikundret mår kanon. Om man bara orkar skrapa lite på ytan inser man snabbt att det finns hur många nya, svenska artister och band som helst som är svinbra och engagerar jättemånga människor. Människor av kött och blod som inte destillerats fram av kvinnor och män i labbrockar i olika studior utan som växer fram organiskt från olika delar av landet.
Detta med att anpassa sig efter marknaden, det vill säga försöka göra musik som folk gillar att lyssna på, behöver förresten inte vara så himla farligt. Tvärtom har det varit grunden för det svenska musikundret. Abba, Robyn, Europe, Avicii, The Hives, Zara Larsson, Roxette och Max Martin har producerat hittar. Låtar som tilltalat väldigt många människor och sålt jättebra. Det är nog därför låtarna har blivit hittar, artisterna blivit så stora och man pratar om att det finns ett svenskt musikunder.
Martinson har förvisso rätt i att viss musik som spelas på radion kan kännas själlös, överproducerad och likriktad (även om det inte är ett nytt fenomen – nog fanns det trist radiopop även innan Tidöregeringen tillträdde och den så kallade åderlåtningen av studieförbunden inleddes 2022).
Det är också okej att, som Martinsson verkar göra, tycka att Molly Hammar, Felix Sandman och Fanny Avonne är lite trista men a) då finns det lyckligtvis väldigt mycket annan bra ny, svensk musik man kan lyssna på istället och b) det är faktiskt inte Parisa Liljestrands fel.
Läs mer:
Sara Martinsson: Likriktningen innebär döden för det svenska musikundret
Terra: ”Känns som att vi peakar hela tiden”