Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det går att hålla ett omfattande seminarium om vad som hänt med den en gång så livliga konsertstaden Stockholm. Någon skulle hävda att det är Way out west i Göteborg som dränerat huvudstaden genom att lägga alla ägg i en festivalkorg, eller att turnerandet helt enkelt blivit så dyrt att Stockholm är en alltför lång omväg att ta från kontinenten. Tittar man i höstens kalendarium ser det ut så, och man kan också dra slutsatsen att många scener är bokade av musikaler. Vart ska musiken ta vägen kan man fråga sig. Finns det ens någonstans att spela?
Stockholm Jazz Festival vänder upp och ned på den föreställningen. För i all sin bredd visar festivalen att Stockholm är fullt av stora och små lokaler där det går alldeles utmärkt att producera konserter. Mest små, förstås. Och jazz är ju tacksamt på det sättet, den kan vara stor eller liten i kostymen, lågmäld och högljudd, akustisk och elektrifierad. Men det finns också större och halvstora lokaler att tillgå som annars bara står tomma. Goran Kajfes Tropiques gjorde en lysande spelning på Moderna museet i början av festivalveckan. En självklar plats för musik – här spelade ju John Cage, Don Cherry och Karlheinz Stockhausen på 1960-talet och i trädgården ordnade Harry Byrne otroliga konserter under 1980- och 1990-talet. Men när Kajfes spelade var det första gången festivalen fick plats i finrummet.
En bit bort, på Nationalmuseum, såg jag estnisk-svenska pianisten Britta Virves dela en kväll med Adam Forkelid mitt i festivalveckan. Det var verkligen fint i ljusgården med sina kalkstensväggar och stora akustik. Virves spelade Keith Jarrett-flödigt och harmoniskt. Forkelid bjöd ett något större motstånd med lite mer klassiska influenser och dissonanser.
Nationalmuseum och Moderna museet har blygsamma konsertprogram under delar av året men skulle kunna göra mycket mer. Det finns också andra institutioner som kan kliva fram ur bekvämlighetens skuggor och kompensera för att de gängse scenerna ockuperas av ”Legally blonde. The musical”. Det finns musiker som vill spela, och det finns lokaler. Jag känner mig helt ointresserad av eventuella ursäkter.
Jag såg en P2-producerad Bach-kväll på Orionteatern också. Det var livesändning med programledare och intervjuer och kontext. Mest för radiolyssnarnas skull, men faktiskt ett bra koncept även för fysiska konserter. Joel Lyssarides satt vid flygeln, Erik Rydvall spelade nyckelharpa och Mimé Yamahiro Brinkmann spelade barockcello. Tanken var ett möte mellan jazz, barock och folkmusik, och det blev det också även om just jazzen fick stryka lite på foten. Mest var det virtuost vackert pianospel och en närmast idrottsligt imponerande nyckelharpa. Yamahiro Brinkmann var chockerande svängig. Orionteatern är för övrigt en av få teaterscener som regelbundet lånar ut sig till musik. Så ingen skugga över dem i det här sammanhanget.
Jazzfestivalprogrammet består av en kurerad del och en öppen del. Det kan vara ganska förvirrande och ge en känsla av spretighet. Men när det kommer till de fysiska dimensionerna är det inget annat än positivt. Man kan ta tunnelbanan till Svedmyra och ramla in i konstnärskollektivet Krematoriets lilla lokal och se makalösa Trio Ramberget spela sin akustiska ambientjazz – en studie i kontrollerad försiktighet och oharmoniska övertoner. Eller åka till de av innerstaden så bortglömda medborgarhusen i söderorterna. Här pågår verksamheter året om som får för lite uppmärksamhet. Allt medan innerstadens institutioner sover bort sin rikedom av outnyttjade möjligheter.
Läs mer:
Svensk jazztrio bjuder på ett fascinerande äventyr
Shabaka tar publiken på en storslagen ljudresa
Lakecia Benjamin ger inte publiken en chans att slappna av