Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
I slutet av april publicerade satirsajten The Onion en artikel där den amerikanska regeringen sades ha planer på att införa offentliga avrättningar som en typ av underhållning (27/4). Men satir är en svår konst i dessa dagar, och som dramatikern Mac Rogers konstaterar i ett inlägg på Bluesky har vi nu en siffra på The Onions förhållande till verkligheten. Sex månader. Efter sex månader slår det in.
Det som hänt är alltså att USA:s försvarsminister Pete Hegseth häromveckan gick ut och deklarerade att den dömde massmördaren Nidal Hasan ska avrättas genom arkebusering – och att det hela skulle direktsändas. Folk måste se att handlingar har konsekvenser, menade Hegseth. Nu har Donald Trump backat om själva sändningen, eftersom många ”goda och välmenande” människor reagerat på tanken om en offentlig avrättning. Godtycke och nyckfullhet är väl precis vad man som medborgare önskar sig när det gäller hanteringen av statliga mord?
Godtycke och nyckfullhet är väl precis vad man som medborgare önskar sig när det gäller hanteringen av statliga mord?
Men tanken om avrättningar på bästa sändningstid har trots allt fortfarande en viss chockverkan – och man kan givetvis betrakta detta som ännu ett upptåg i den morbida cirkus Trump. När DN samlade in reaktioner på Hegseths utspel fokuserade många jurister och akademiker mycket riktigt på det radikalt avvikande i att livesända en avrättning. Det är ett sätt att göra det amerikanska rättssystemet till ”åtlöje”, ”saknar motstycke i modern tid” och hör hemma på ”medeltiden” (9/10). Men gör det verkligen det?
I den klassiska essän ”Att betrakta andras lidande” menar författaren Susan Sontag att tendensen att avbilda och exponera brutalitet har gamla anor – men den lever också vidare i vår tid. Så finner man exempel på ”lidandets ikonografi” i allt ifrån antikens ”breda repertoar av svåruthärdliga grymheter” till den moderna historiens mest kända fotografier. ”Det verkar som om suget efter bilder som visar fysisk smärta är nästan lika starkt som begäret efter bilder av nakna kroppar”, skriver Sontag. I början av 1900-talet var så kallade ”lynching postcards” ett populärt fenomen i Sydstaterna. Och hur ska man beskriva den tidens lynchningar, om inte som ett slags offentliga avrättningar med statens goda minne? Bilderna på brända och hängda kroppar fungerade som souvenirer – och som helt vanliga vykort.
Sontag lyfter också fram Eddie Adams kända avrättningsbild från Vietnamkriget som ett exempel på hur publikens närvaro samspelar med själva våldet. I februari 1968 skjuter en sydvietnamesisk general en misstänkt vietcongsympatisör i huvudet på gatan i Saigon; ni har säkert sett bilden. Sontag beskriver hur generalen leder ut den bakbundna fången, arrangerar vinklarna och sedan trycker av inför de journalister som samlats på platsen. ”Han skulle aldrig ha verkställt den summariska avrättningen om de inte varit där som vittnen”, skriver hon.
Nakna män i koppel. Allt präglat av iscensättning snarare än dokumentation, och vi ser en förstudie till våra dagars digitala delningsmönster
I vår tid är medialiseringen av lidande mer eller mindre slutgiltigt genomförd, och ett avgörande steg i den riktningen togs med de läckta bilderna från Abu Ghraib våren 2004. Amerikanska soldater som ler och poserar bredvid döda kroppar. Människopyramider. Nakna män i koppel. Allt präglat av iscensättning snarare än dokumentation, och vi ser en förstudie till våra dagars digitala delningsmönster.
Det går helt enkelt inte att frikoppla Trumpregimens vulgära brutalitet – med livesända avrättningar och migrantläger – från tiden före honom. Guantánamo, utomrättsliga försvinnanden, avancerade piruetter kring internationella konventioner. Skulle det inte få konsekvenser? Kriget mot terrorismen innebar inte bara en urholkning av respekten för mänskliga rättigheter, utan bidrog också till att en nygammal bildlogik vävdes samman med intensiv avhumanisering av människor over seas. Det var faktiskt bara en tidsfråga innan det mönstret skulle dyka upp även på hemmaplan.
Läs mer:
Kristina Lindquist: Tortyrbilderna kastar skuggor in i vår tid – 20 år efter Abu Ghraib