Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
I början av 2000-talet spreds ett videoklipp där en man råkat få en frisbee rätt i magen, och nu – med kroppen ringande av smärta och förnedring – verkligen ville veta: VEM VARE SOM KASTA?!
Exakt så känner jag när jag ser K-Special-dokumentären ”Frusna ögonblick” om Märta Berglund.
Hon var en av Sveriges första kvinnliga fotografer, verksam på Gotland under 1900-talets första hälft, och hennes liv är som ett utsnitt av svensk kvinnohistoria.
På den här tiden var kvinnor tvungna att välja: karriär, eller man och barn.
Hon växte upp i ett borgerligt hem, och hade därmed förutsättningarna för att få ägna sig åt en så dyr hobby som fotografering, nogsamt bygga sin egen ateljé med takfönster.
På den här tiden var kvinnor tvungna att välja: karriär, eller man och barn. Och Märta Berglund försökte, hon gifte sig faktiskt, men efter bara några år stämde hon sin man – vilket var vad som krävdes för att driva igenom något så ovanligt som en skilsmässa.
Det var en brytningstid, rösträttsrörelsen gick framåt, och hon engagerade sig i den, tillsammans med sin mor och syster. Uppgick i kvinnokonstnärskollektiv som tycks ha handlat om att umgås och ha det härligt.
Och så tog hon sina foton.
I början av 1900-talet var fotografering reserverat för högtidsstunder, så folk stod där i sina bästa gåbortkläder, nervösa av stundens allvar. Kamerornas slutartider var inte längre lika långa som bara något decennium tidigare, men det gällde fortfarande att vara blickstilla. Nästan alla bilder från den tiden har därför något stelt, uppställt över sig. Men inte Märta Berglunds.
Till och med jag, som verkligen inte kan någonting om foto, kan inte undgå att se det och beröras av det. Hur hon fick människor att slappna av i en för dem ovan situation, och hur hon mejslade fram deras karaktär. Man känner sig så nära dem! Som att bilden när som helst kommer att få färg och liv.
I början av filmen berättas det att alla hennes tiotusentals glasnegativ kastades på soptippen efter hennes död. Att de enbart finns kvar därför att en annan fotograf fick reda på det och skyndade dit för att rädda det som räddas kunde. Somligt var då redan ohjälpligt förstört, annat delvis trasigt, bara fragment. Men en del var intakt.
Också detta – att den som hade makten över arvet efter en sådan pionjär bokstavligen betraktade hennes livsverk som skräp – säger förstås något om kvinnors villkor, ända in på 1970-talet.
Detta är naturligtvis inte är vad som definierar henne, det nämns mest i förbigående. Ändå sitter jag och dokumentären igenom och kokar, jag behöver ha svar: Vem vare som kasta?! Säg vem det fucking var!
Läs mer:
Lisa Magnusson: Den amerikanske diktatorn är en genial uppfinning
Lisa Magnusson: Det som händer i Paris är inte demokrati – det är motsatsen
Lisa Magnusson: Sexdokumentären får Jan Guillou att blotta sig pinsamt mycket
Lisa Magnusson: Självklart ska man vara ärlig mot barn – men det finns ju gränser