Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Kai Bird
”American scoundrel. Roy Cohn’s dark journey from Joe McCarthy to Donald Trump”
Scribner, 509 sidor
Den som vill förstå Donald Trump måste lära känna Roy Cohn, fixaren och maffiaadvokaten som var hans vän och juridiska biträde under 1970- och 80-talen. Vid sidan av fadern Fred finns det ingen som har påverkat Trump mer än Cohn, vars vänkrets inbegrep storheter som Richard Nixon, Ronald och Nancy Reagan, Norman Mailer, Aristoteles Onassis och Chryslerchefen Lee Iacocca. Topparna inom affärslivet, politiken och kulturen fylkades omkring honom vid blöta födelsedagsfester och nyårspartyn.
Man får ta fram förstoringsglaset för att finna en mer osympatisk person än Roy Cohn under USA:s efterkrigshistoria. Arrogant, fräck, skamlös, elak, hämndlysten och opportunistisk är bara några av de adjektiv som genom åren förknippats med honom. Skurkstämpeln är ett av skälen till varför han fortfarande fascinerar och lever kvar, inte minst inom populärkulturen i form av exempelvis Tony Kushners drama ”Angels in America” (1991) och Ali Abbasis spelfilm ”The apprentice” (2024).
Ett annat skäl till hans fortsatta aktualitet är att Trump än i dag beundrar och efterapar honom. Cohns mantra var att ständigt attackera, att aldrig be om ursäkt eller erkänna fel och misstag och att alltid förneka alla anklagelser, oavsett bevisläget. Manéren har övertagits av Trump som också delar övertygelsen att regler är till för att brytas och att räkningar är något som andra får betala. Trumps tillägg till mixen är hans ideliga utfall mot ”fake news”-medierna.
Trots Cohns avtryck i samtiden och stora betydelse för Trump är det först nu som vi fått en levande och helgjuten bild av honom genom Kai Birds nyutkomna biografi ”American scoundrel. Roy Cohn’s dark journey from Joe McCarthy to Donald Trump”, skriven med forskningsassistans av hustrun Susan Goldmark. Bird tillhör USA:s främsta levnadstecknare och är hittills mest känd som medförfattare till ”American Prometheus”, den mästerliga boken om Robert Oppenheimer som Christopher Nolan använde som förlaga till sin Oscarsbelönade film om den berömde fysikern.
Bland annat medverkade han i utredningen om Julius och Ethel Rosenberg, den tidens stora spionfall
Titeln på Birds nya opus antyder en kritisk ansats, vilken är den vanliga i de tidigare böckerna i ämnet, exempelvis Nicholas von Hoffmans ofta citerade ”Citizen Cohn” (1988). Det som gör Birds bok överlägsen föregångarnas är främst två saker: dels att han haft tillgång till ett betydligt större källmaterial i form av nyligen frisläppta FBI-dokument som visar Cohns frekventa kontakter med yrkesbrottslingar, dels att han ingående beskriver relationen till Trump och därmed kan föra fram berättelsen till nutiden.
Cohn föddes 1927 i en judisk New York-familj. Efter en juristexamen i 20-årsåldern gjorde han blixtsnabb karriär och blev känd som en aggressiv åklagare under 1950-talets jakt på kommunister. Bland annat medverkade han i utredningen om Julius och Ethel Rosenberg, den tidens stora spionfall. Bird återger häpnadsväckande detaljer om hur Cohn kunde påverka valet av domare och åklagare och till och med att makarna fick dödsstraff. Att båda var judar tycks inte ha dämpat hans iver att tillse att även hustrun Ethel, trots skral bevisning, avrättades.
Processen medförde att Cohn uppmärksammades av senator Joe McCarthy, i vars utskott han anställdes som chefsjurist. (Främste konkurrent om posten var Robert Kennedy, vars karriär troligen påverkats negativt om han hade fått den.) För den koleriske McCarthy var Cohn ett fynd, en arbetsmyra som sällan tycktes sova och som delade chefens hat mot fienderna och beredvillighet att ljuga. Men flera felsteg och ett manipulativt beteende gjorde att han tvingades avgå innan McCarthy prickades av sina kolleger och korståget omsider hejdades.
Cohn och Trump möttes första gången 1973 på ett glittrigt diskotek i Manhattan. Den 27-årige Trump berättade att Justitiedepartementet haft mage att stämma honom och pappan eftersom de vägrade hyra ut bostäder till svarta. (Varje ansökan från en icke-vit person registrerades med ett varningstecken i marginalen.) Cohn tog sig an fallet och stämde för klienternas räkning departementet på den nätta summan 100 miljoner dollar. Målet gjordes efter flera år upp i godo, men utan att far och son medgav att de handlat felaktigt.
Cohn kunde vara brutal mot fienderna men obrottslig lojal mot vännerna, konstaterar Bird. En kombination som passade Trump perfekt
Lärdomen var att attacker och förnekanden lönar sig, och att aggressiva stämningar ger rubriker. Positiva eller negativa nyheter kvittar, bara de väcker uppmärksamhet. Fallet var början på ett mycket nära samarbete mellan Cohn och Trump. Fram till sin död 1986 var Cohn hans advokat, mentor och rådgivare i alla större frågor. När det stod klart för den trängre kretsen att Cohn var sjuk i aids flyttade Trump raskt sina affärer till en annan juristfirma. Bitar av skeendet återges i andra böcker, men Bird kan genom sitt bredare grepp ge en mer fullödig bild av det.
Cohn kunde vara brutal mot fienderna men obrottslig lojal mot vännerna, konstaterar Bird. En kombination som passade Trump perfekt. Men Cohns kuriösa självhat lyckas inte författaren få någon rätsida på. Cohn var både jude och homosexuell, men det hindrade honom inte från att fiska i mörka antisemitiska och homofoba vatten. Han varvade ett furiöst motstånd mot ökade minoritetsrättigheter med återkommande sexorgier i lyxvillan, en trafik som fortsatte även efter att han hade drabbats av hiv-viruset.
Bird är särskilt effektiv när han demaskerar Cohns anspråk på att företräda det hårt arbetande folket, ett inte ovanligt förställningstrick bland miljonärer som leker populister. I likhet med sin huvudklient saknade han såväl ideologi som substans och hade som främsta ambition att bli rik och berömd. En annan likhet mellan dem är förmågan att klara sig undan mötet med rättsväsendet. Cohn åtalades tre gånger för mened, utpressning och mutbrott. Men genom upprepade överklaganden och ett välsmort munläder lyckades han varje gång undgå fällande dom.
Det fick Trump att gå i taket och utbrista: ”Where is my Roy Cohn?”
Till sist hann en sorts rättvisa ikapp honom. Kort innan han avled kom beskedet att han hade avstängts som advokat av en panel i New York på grund av ett ”oetiskt, oprofessionellt och särskilt klandervärt beteende”. Därmed hade det han värdesatte mest av allt i livet, advokattiteln, ryckts ifrån honom.
Redan innan Trump tillträdde som president första gången presenterade säkerhetsorganen solida bevis för den ryska inblandningen i presidentvalet 2016. Men han slog genast dövörat till; varje antydan om saken sågs som ett försök att nedvärdera valsegern. När en särskild Rysslandsutredning tillsattes räknade han med att den dåvarande justitieministern Jeff Sessions skulle agera försvarare och skydda honom. Men i stället följde Sessions reglerna och förklarade sig jävig i frågan. Det fick Trump att gå i taket och utbrista: ”Where is my Roy Cohn?”
Kanske får han anledning att upprepa frågan efter mellanårsvalet den 3 november.
Läs andra av DN:s bokrecensioner.