Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Fem år efter Lars Vilks död den 3 oktober 2021 lever det verk som gjorde honom världsberömd – ”Profeten M som rondellhund” – under en tystnad som är mer effektiv än de dödshot och attentat som präglade hans liv. Det senaste beviset kom i form av ett mejlsvar från Auctionet, den marknadsdominerande plattform som samordnar och sampublicerar nätauktioner för ett stort antal svenska och europeiska auktionshus.
Företaget meddelade att de aktivt säger nej till, eller tar bort från sina sidor, alla verk av Vilks som föreställer rondellhunden.
Auctionet är inte vilket auktionshus som helst. Grundat 2011 av tidigare Bukowskis-medarbetare har det blivit Europas ledande marknadsplats för onlineauktioner. Plattformen knyter samman tiotals auktionshus, hanterar logistik, betalning och global räckvidd, och omsätter hundratals miljoner kronor.
När en sådan aktör systematiskt utesluter ett specifikt verk från en av Sveriges mest omskrivna konstnärer handlar det inte längre om enskilda galleristers rädsla. Det handlar om en strukturerad, kommersiell censur som effektivt raderar verket från den sekundära marknaden – den plats där konstverk normalt får sitt ekonomiska och historiska värde.
Tryckfrihetsförordningen, en av Sveriges fyra grundlagar, nämner särskilt det fria konstnärliga skapandet. Lagen skyddar inte bara politiska åsikter utan även konstnärliga uttryck som kan vara stötande, provocerande eller tabubrytande. Censurförbudet gäller staten: ingen myndighet får hindra utgivning i förväg. Men förordningen vilar på en vidare idé om att det öppna samhället kräver att även det obekväma får existera och cirkulera.
Vilks rondellhund prövade detta. Den skapades 2007 som bidrag till en lokal utställning på temat hundar. När arrangörerna drog tillbaka den av säkerhetsskäl publicerade Nerikes Allehanda verket. Reaktionen blev global: protester, diplomatiska noter, ett pris på Vilks huvud från al-Qaida i Irak, brandattentat, överfallet på Uppsala universitet 2010 och terrorattentatet i Köpenhamn 2015 där filmskaparen Finn Nørgaard mördades. Vilks själv såg reaktionerna som en del av konstverket – ett processverk om censur, rädsla och gränserna för det fria ordet.
Det är inte lagbrott. Det är värre
Fem år efter hans död visar Auctionets linje att det fria konstnärliga skapandet som tryckfrihetsförordningen åberopar i praktiken kan kväsas utan att någon lag överträds. Privata aktörer är inte bundna av censurförbudet på samma sätt som staten. Men när den dominerande infrastrukturen för konsthandeln systematiskt utesluter ett verk som prövade just dessa gränser, uppstår en de facto-censur som är svårare att utmana än ett myndighetsbeslut.
Det är inte lagbrott. Det är värre: normalisering av självcensur driven av säkerhetsrisker, kundtryck eller affärsmässig försiktighet.
Mönstret är inte nytt. Moderna Museet avböjde att ta emot verket med motiveringen att det inte var tillräckligt konstnärligt intressant. Utställningar med Lars Vilks konst, som den på Blå Hallen i Höganäs 2023, har medvetet utelämnat rondellhunden med hänvisning till säkerhet. Ledarsidorna.se, som jag driver, har dokumenterat hur de målningar där Vilks inarbetade rondellhunden i klassiska förlagor – bland annat en tolkning av Caravaggios David och Goliat – efter Köpenhamnsattentatet försvann från offentligheten och hamnade hos privata samlare. De visades senast publikt 2015. Sedan dess har de i praktiken gömts undan.
Konstvärlden, som annars gärna firar provokationer mot kristendom, kapitalism eller könsnormer, har varit påfallande tyst eller aktivt avståndstagande gentemot Vilks. Robert Aschberg och andra har påpekat att många medier och institutioner vek sig för hoten
Nyligen skrev Madine Refoi i Svenska Dagbladet (18/10) att Vilks fem år efter sin död är bortglömd, medan islamisternas försök att tämja det fria ordet satt spår i en generation som lärt sig självcensur. Auctionets agerande bekräftar den analysen på marknadens nivå. Det är inte längre bara museer och gallerier som säger nej. Det är den kommersiella infrastrukturen som gör verket osäljbart i praktiken.
Lars Vilks rondellhund var aldrig bara en teckning. Den var ett instrument för att synliggöra var gränserna för det fria ordet och det konstnärliga skapandet faktiskt går i praktiken. Tryckfrihetsförordningens ideal om fritt konstnärligt skapande förutsätter att sådana tester kan äga rum och att resultaten – även de obekväma – kan existera i offentligheten och på marknaden. När den dominerande auktionsplattformen fem år efter konstnärens död aktivt utesluter verket, har marknaden tagit över där terroristerna lämnade av. Rondellhunden är fortfarande i rummet. Men den får inte längre visas, säljas eller prissättas öppet.
Det är den mest effektiva formen av censur: den som inte behöver förbjuda, bara avstå.
Läs mer från DN:s kulturdebatt.