Den dag Nancy Youssef, journalist på tidskriften The Atlantic, lämnade tillbaka sin pressackreditering i Pentagon vällde sorgen upp. Hon hade rört sig i korridorerna på USA:s försvarshögkvarter i 18 år. Nu var hon inte välkommen längre, och tillsammans med ett hundratal reportrar packade hon ihop och tågade ut.
Uttåget, som fick stor uppmärksamhet, var en konsekvens av försvarsministern Pete Hegseths beslut att blockera reportrar som inte skrev under på nya direktiv för bevakningen av Pentagon.
Nu, ett år senare, vittnar journalister som bevakar försvarspolitik och nationell säkerhet om en radikalt förändrad arbetssituation. Det har blivit allt svårare att få information: antalet pressträffar har minskat, att få ut offentliga handlingar är en kamp och många källor är rädda.
– Vid ett flertal tillfällen har man börjat utreda läckor och även officiella talespersoner har förhörts med lögndetektor. Många har dragit slutsatsen att det har blivit farligt att ha kontakt med pressen. De kan förlora jobbet och riskerar andra repressalier, säger Nancy Youssef.
Senator Mark Kelly, pensionerad astronaut och sjöofficer, har hotats med rättsutredning och att mista sin militära grad, efter anklagelser om att han läckt hemlig information. En pensionerad general har ansökt om kanadensiskt medborgarskap av rädsla för något liknande, enligt NPR.
Bilden bekräftas av andra journalister DN är i kontakt med. Säkerhetsmedvetandet har höjts och gäller nu framför allt arbete på hemmaplan. Tidigare i år gjorde FBI husrannsakan hos en reporter på Washington Post.
En annan journalist som bevakat nationell säkerhet i decennier, och som på grund av det känsliga ämnet inte vill uppge sitt namn, säger till DN:
– Jag har installerat larm och kameror hemma, om FBI skulle dyka upp. Om jag lämnar landet har jag en kontaktkortstelefon och förvarar min egen mobil inlåst på redaktionen. Jag riskerar inte att min mobil söks igenom vid gränsen på väg tillbaka in i USA.
Hen har slagit av systemet för ansiktsigenkänning för att inte tvingas låsa upp telefonen, och har ibland lämnat landet inför en publicering. Situationen i USA påminner om vad hen sett i länder i Mellanöstern – men hen tror också att amerikanerna av historiska skäl har höga krav på öppenhet.
– Kvaliteten i en demokrati beror av möjligheten att få information. Ju mer man vet, desto bättre beslut kan man fatta om vem man ska rösta på. Det är något amerikaner förväntar sig, yttrandefrihet och pressfrihet är starkt rotade.
Antalet avslöjanden visar att arbetet fortsätter, om än under större friktion. Men Nancy Youssef på The Atlantic menar att telefonintervjuer aldrig kan kompensera för att vara på plats, både i Pentagon och ute på fält.
– Man känner av stämningen, lär känna folk, förstår vad som sker – eller vad som kan ske. Det är för första gången sedan inbördeskriget (1861-1865, reds anm) som journalister inte längre kan följa militären, vara med på deras krigsfartyg, på uppdrag – se och förmedla vad krig är, och hur det går.
Nu pågår arbetet i dunkel.
– Krig är också ohyggligt kostsamt, och i grunden gäller detta alla amerikaners rätt att få veta vad staten gör och hur deras skattepengar används.
Båda känner full uppbackning av sina arbetsgivare. Men Nancy Youssef säger att det finns en stark oro för att det nya klimatet ska bestå.
– Vår sammanhållning är stark, vi är inte avskräckta och responsen utifrån har varit fantastisk. Det är förstås bra – men vi har inte släppts tillbaka in i Pentagon.
Läs mer:
Så har medieklimatet förändrats under Trumpadministrationen
Lokaltidningen vill förändra världen i ett splittrat medieklimat