Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Sedan den 1 augusti har Ryssland förlorat cirka 57 kvadratkilometer mark i Ukraina. Samtidigt har 142 000 dött eller skadats, enligt Ukrainas generalstab. Det är över en tredjedel fler än alla i hela den mobiliserade svenska Försvarsmakten tillsammans.
Och då handlar det bara om de tre senaste månadernas förluster.
Territorium är inte det viktigaste i krig, det som avgör är den relativa styrkebalansen. Däremot är territorium en indikator på hur kriget utvecklas. En rysk seger på slagfältet ligger väldigt långt bort.
Att Ukraina vunnit mark beror dels på framstegen i den medelräckviddiga bekämpningen. Det senaste året har landet fokuserat på att bli bättre på att slå till mot mål med räckvidder mellan 25 och 300 kilometer. Det gör att de kan störa allt Ryssland vill skicka till fronten – drivmedel, ammunition och personal. Därför blir också läget vid fronten förändrat: De ryska trupperna blir mer porösa.
Detta har möjliggjort ett par ukrainska offensiva operationer i Zaporizjzja, Lyman och Kupjansk. Mest uppmärksamhet har Operation Vivaldi fått. När det såg ut som att manöverkrigföring var omöjlig och det positionella dödläget ett faktum, chockerade Ukraina alla. De genomförde sofistikerade offensiva operationer med mekaniserade förband.
Operationerna hade planerats i nio månader och involverade precis allt som finns i den ukrainska verktygslådan.
Det ska dock sägas att det var extremt krävande. Operationerna hade planerats i nio månader och involverade precis allt som finns i den ukrainska verktygslådan. Logistiken sköttes av markgående robotar som kunde hålla tempo med offensiven. De har totalt genomfört över 100 000 logistik- och evakueringsuppdrag bara i år. Det inkluderar helikopterdrönare som evakuerar soldater i svår terräng. Ambitionen från ukrainska försvarsdepartementet är att all frontlogistik ska skötas av robotar.
Det mest iögonfallande inslaget var när Ukraina luftlandsatte pansarskyttefordon bakom fiendens linjer. Skillnaden i dag jämfört med för 50 år sedan är att fordonen var obemannade – de hade byggts om till kamikazedrönare som anföll ryska ledningsplatser.
Allt detta är ett utslag av en tilltagande robotisering i alla delar av krigföringen. Det betyder inte att det mänskliga inslaget kommer att försvinna eller att vi ska glömma allt gammalt, men den nya tekniken är en allt större del av den moderna krigföringen. Tidigare i år genomförde Ukraina sina första attacker enbart med drönare och markrobotar.
Om vi tillåter oss att sträcka ut tanken – hur situationen kommer att utvecklas på ett par års sikt – ser vi ett ökande inslag av robotar som slår mot robotar. Det innebär i sin tur en mindre kostnadskänslighet för att det som är vid fronten slås ut (även om ryska stormtruppernas liv värderas lika lågt som robotars).
Konsekvensen av denna utveckling är att det blir viktigare att slå till mot en motståndares förmåga att bygga robotar (både produktion och ekonomi), men också mot mål som kostar något för en motståndare. Där är vi nu.
Under april avfyrade Ryssland 6 583 långräckviddiga drönare mot Ukraina – rekord för en enskild månad. Men den ryska bombkampanjen riktade sig inte främst mot militära mål, utan mot det som krävs för att upprätthålla det ukrainska samhällets funktionalitet, industriella produktion och ekonomiska bärkraft.
Lösningen blir att gräva ned sig. Kievborna sover i tunnelbanan. Ukrainsk försvarsindustri är utspridd i små verkstäder och källare.
Implikationen är dyster. När det blir svårare att nå avgörande mål vid fronten kommer mer av kriget att föras mot samhällets svaga sektorer. Den skoningslösa kalkylen är att det är väsentligt billigare att skjuta iväg en robot eller drönare än att försvara sig mot dem.
Lösningen blir att gräva ned sig. Kievborna sover i tunnelbanan. Ukrainsk försvarsindustri är utspridd i små verkstäder och källare. Ukraina gräver ned sina ställverk när de reparerar elnätet, så att de inte kan bekämpas enkelt. Detta bär tecknen av en dystopisk science fiction-novell, där allt liv utspelar sig under jorden och resten är en farlig plats med robotar och drönare.
Jag hävdar inte att vi kommer att hamna där. Men de viktigaste trenderna från dagens krig är tydliga: robotarnas ökande del av krigföringen gör att samhället kommer att bli en vanligare måltavla.
Läs mer:
Oscar Jonsson: Hultqvist vill ha ett regemente till – det gör inte Sverige säkrare
DN:s ledarredaktion: Kristerssons plan är ett dåligt skämt