Det kallas kryosfären; alla de delar av världen som har fruset vatten. Och den befinner sig i ett tillstånd som mänskligheten aldrig tidigare har upplevt.
De stora inlandsisarna krymper i ett tempo som överträffar allt sedan den senaste istidens slut. Permafrosten är varmare än den har varit de senaste 11 000 åren. Snön försvinner. Havsisen smälter bort.
Sammantaget gör detta nu att kryosfären, som täcker en tiondel av jordens landyta, befinner sig utanför det som forskarna kallar ett ”safe operating space”, SOS – eller säkra planetära gränser på svenska.
De som drabbas först och värst är de som bor i isarnas omedelbara närhet, som i Nepal som nyligen drabbades av en plötslig glaciärkollaps med en katastrofal översvämning som följd – eller de som bor i låglänta kustområden som drabbas hårt av stigande hav.
Ett annat exempel är ursprungsfolk vars livsstil är beroende av tillgång till snö och is, som renskötande samer eftersom renarna får svårt att nå födan när värmen ger skare på snön.
Men man ska inte tro att resten av världen klarar sig utan påverkan, påpekar Albert Norström, forskare vid Stockholm Resilience Center vid Stockholms universitet.
– Konsekvenserna av detta kommer inte stanna vid polerna eller högt uppe i bergen där glaciärerna finns. Det påverkar människor och ekosystem över hela världen, säger han.
Flera miljarder människor är exempelvis beroende av avsmältning av glaciärer för färskvattenförsörjning och jordbruk, som i området runt Himalaya. Den globala uppvärmningen kan också accelerera när kryosfären krymper, genom att isen och snön försvinner och ersätts av mörkare hav och landområden. Det gör att jordytans så kallade albedo minskar, alltså den reflekterande effekten, vilket gör att mer av solenergin stannar kvar på jorden.
När permafrost tinar frigörs också stora mängder koldioxid och metan, en annan kraftfull växthusgas, som tidigare varit fastfryst i marken. Forskning visar att permafrosten globalt innehåller runt 1 700 miljarder ton kol, vilket är runt tre gånger så mycket som finns i atmosfären i dagsläget.
– Permafrost är som jordens stora frysbox som håller koldioxid infryst. När den tinar och växthusgaser frigörs förstärks den globala uppvärmningen ytterligare, säger Albert Norström.
Forskarlarm om kryosfären har kommit under en längre tid. För sju år sedan publicerade FN:s klimatpanel IPCC en specialrapport på området, där forskarna konstaterade att människans utsläpp orsakar irreversibla förändringar i kryosfären.
Det nya nu är att forskarna har undersökt hur omfattande förändringarna i kryosfären är, jämfört med hur det har sett ut de senaste 11 000 åren, alltså sedan den senaste istiden. Under den perioden har klimatet på jorden varit relativt stabilt, vilket ses som en förutsättning för att mänskliga civilisationer har kunnat utvecklas och blomstra.
Det är denna tidsperiod – kallad Holocen – som forskarna utgår från för att definiera den säkra planetära gränsen för kryosfären. Nu rör sig alla delsystem i kryosfären utanför detta område.
Risken är nu inte bara att effekter som man redan ser förvärras, utan i värsta fall att så kallade tippningspunkter i klimatsystemet passeras – som att de stora landisarna inte går att rädda, eller att stora havsströmmar som AMOC i Nordatlanten kollapsar.
Nu uppmanar forskarna världens politiska ledare att snabbt agera för att försöka bromsa utvecklingen – inte minst på det pågående klimatmötet COP31 i Turkiet.
– Det här är en signal direkt in i förhandlingsrummen. Vi befinner oss inte längre i ett säkert handlingsutrymme. Här vill vi inte vara, säger Albert Norström.
Kan vi ta oss tillbaka?
– Nej, det blir väldigt svårt. Det vi kan hoppas är att vi genom en snabb minskning av växthusgasutsläppen minskar belastningen på kryosfären för att se till att de framtida förändringarna blir så små som möjligt. Men vissa förändringar är redan intecknade, en del av dem kommer inte gå att ändra på.