Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
I dag är det Fängslade författares dag. Det är en dag då Pen-center över hela världen uppmärksammar författare som hotas, trakasseras, fängslas och dödas till följd av sitt arbete.
Förra veckan var jag i Ukraina för att bekanta mig med litteraturkollegor och förstå vilka insatser vi kan göra för dem. Den ryska imperialismen är aggressiv, och i Ukrainakriget ger sig Ryssland på alla fundament till en ukrainsk självständig kultur. Böcker bränns i miljontal. Då de ryska styrkorna har ockuperat ukrainska städer är bibliotekarier och hemspråkslärare bland de första måltavlorna. Dessa yrkesgrupper måste omgående fly för att inte mördas eller fängslas. Vid biblioteksdiskarna placeras ryska bibliotekarier. Sedan fylls biblioteken av enbart ryska böcker.
Om kulturens värde vore lågt, varför dödar de då bibliotekarier och bränner böcker?
Inom svensk politik sätts kulturens värde och kulturens infrastruktur i relation till beredskap och försvarsinvesteringar. Kulturens värde hänger ihop med demokratins överlevnad och människors frihet. Den som inte tycker att kulturens värde är särskilt viktig i tid av kris kan betänka denna prioritering i ryssarnas krigföring: Om kulturens värde vore lågt, varför dödar de då bibliotekarier och bränner böcker?
Det handlar naturligtvis också om vilken kultur som ett samhälle vill möjliggöra. Är det en monokultur eller en kultur präglad av mångsidighet och pluralism?
Sverige har världens äldsta tryckfrihetsförordning från år 1766, en förordning som avskaffade censuren och införde tryckfrihet. Hundratals år senare borde press- och yttrandefriheten vara självklar överallt på vår planet. Så är det inte. Reportrar utan gränser rapporterar att pressfriheten i världen har nått den lägsta nivån sedan de började mäta den. I vår samtid tillhör Sverige en liten skara av stater där det råder full press- och tryckfrihet.
De senaste åren har vi inte bara sett despotiskt styrda stater avskaffa det fria ordet i sina egna länder utan också försöka begränsa yttrandefriheten i Sverige
Slutsatserna i årets Demokratirapport från det ansedda V-Dem-institutet vid Göteborgs Universitet är illavarslande: tio nya länder, varav sex i Europa och Nordamerika, identifieras som länder som går i en auktoritär riktning. Yttrandefriheten försämrades i 44 länder i fjol, och mediefriheten i USA är den sämsta på 60 år.
Detta påverkar även yttrandefrihetens status inom vårt lands gränser. De senaste åren har vi inte bara sett despotiskt styrda stater avskaffa det fria ordet i sina egna länder utan också försöka begränsa yttrandefriheten i Sverige. Det finns många oroväckande exempel på det transnationella förtrycket av yttrandefriheten.
I september i år tvingades Östasiatiska museet i Stockholm ställa in en utställning om den kinesiske konstnären Qi Baishi efter påtryckningar från Kinas ambassad i Stockholm. Orsaken var att ett konstverk av den taiwanesiske konstnären Kao Jun-Honn skulle ingå i museets nyöppningsprogram. Därmed begränsade Kina svensk yttrandefrihet.
Utrikesjournalisten Anna-Lena Laurén kastades ut ur Ryssland sommaren 2023. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina vill de inte ha några utländska journalister. Genom att kasta ut Laurén har Ryssland begränsat vår press- och yttrandefrihet.
I fjol greps den svenske utrikesjournalisten Joakim Medin på internationella flygplatsen i Istanbul. Han anklagades för ”förolämpning av presidenten” och ”medlemskap i en väpnad terrororganisation och spridning av terrorpropaganda”. Efter att ha dömts till elva månaders villkorligt fängelse för förolämpning av Turkiets president Recep Tayyip Erdogan kunde Medin lämna Turkiet. Rättegången mot Medin skjuts fram gång på gång.
Men det är inte bara Medin som drabbas av Turkiets jakt på svenska journalister. Journalisten och författaren Kurdo Baksi riskerar tolv års fängelse för samma anklagelser som de som riktas mot Medin. Förundersökningen omfattar Baksi, Medin och tretton andra svenska medborgare.
Bakgrunden till den turkiska förundersökningen är att Rojavakommittérna lät göra en uppochnervänd, mustaschprydd och kostymklädd docka för att manifestera sitt missnöje. Detta var vid tiden för Sveriges ansökan om att bli medlem i militäralliansen Nato, och dockan retade Erdogan.
Enligt de turkiska åklagarna hade alla andra utpekade i förundersökningen propagerat för dockan i sina sociala medier och i organiserad form drivit frågan i svensk press. Åklagarna skickade en begäran om hjälp till Sveriges utrikesdepartement. Den turkiska domstolen vill förhöra Medin i en svensk domstol. Tack och lov har Sverige tackat nej till den turkiska domstolens önskemål om förhör i en svensk domstol. Om Sverige accepterar det turkiska kravet har därmed en despotisk stat begränsat vår press- och yttrandefrihet.
De senaste veckorna har den svenska forskaren Andreas Malm nekas inträde till Storbritannien, dit han skulle åka för att medverka i ett samtal på en konferens tillsammans med en av grundarna av Palestine Action – en organisation som har terrorstämplats av de brittiska myndigheterna.
Palestine Action fick denna stämpel efter att ha utfört sabotage och aktioner mot israelisk vapenindustri. Detta har också lett till att romanförfattaren Sally Rooney inte får sälja böcker i landet, och att många av dess anhängare har arresterats för att de har deltagit i demonstrationer. Brittiska och internationella PEN är mycket kritiska till terrorstämpeln. Detta är ett av flera illavarslande symptom på yttrandefrihetens försämrade tillstånd även i de demokratiska länderna.
Här krävs att vi står upp för yttrandefrihetens viktiga principer. Annars försvagas demokratin mot despoternas ökade våldskapital på flera nivåer och från många håll. När en författare nekas skriva, ett samtal förbjuds, eller en domstol förföljer en journalist, ställs vi alla i förbindelse med gevärsmynningen. Det handlar om människors existens och rätten att tänka. Friheten, helt enkelt. Och att vi måste skydda de som orkar föra talan för de som är tystade, fängslade och mördade. Skrivande är inget brott. Inte heller samtal på konferenser.
Läs mer från DN:s kulturdebatt