Du skriver att skiljetecken kan avgöra val, få marknader att skaka och störta politiska system. Hur är det möjligt?
– Skiljetecken är så små jämfört med bokstäverna och är på sätt och vis utformade för att vara mer eller mindre osynliga: vi ska inte snubbla på dem utan bara läsa vidare. Samtidigt har de en enorm inverkan på hur vi förstår en mening och om vi över huvud taget kan läsa den.
Har skiljetecken behandlats orättvist med tanke på hur mycket som skrivits om skrift och språk?
– Absolut! Skiljetecken är som ett styvbarn till text, tänkande, tolkning och skrivkultur i stort. Det är så lätt att förbise dem och inte inse hur stort ansvar de faktiskt bär.
Det fanns en tid då det varken fanns skiljetecken eller mellanrum mellan ord, vilket låter rimligt men också helt ofattbart. Hur uppkom skiljetecknen?
– I äldre skrifter på latin eller forngrekiska fanns inga mellanrum alls mellan orden. I forntida Egypten, som var under grekiskt inflytande på grund av Alexander den stores erövringar, fanns ett fantastiskt bibliotek med 500 000 skriftrullar som lärda bjöds in att studera och kopiera. Bibliotekarierna insåg att de som inte hade grekiska som modersmål hade svårt att förstå var ett ord eller en mening började och slutade. Aristofanes var en av dem som började lägga in prickar på olika ställen som ett slags minimala pausmarkeringar i sina texter.
Det måste ha varit uppskattat?
– Av vissa, ja. En del författare, som Cicero och Quintilianus, tyckte snarare att skiljetecken ”la sig i” deras texter och såg dem som ett slags hjälpmedel för oerfarna läsare eller barn. Under medeltiden kom gaeliska munkar som översatte Bibeln med den geniala idén att avgränsa ord med mellanrum. När manuskript började exporteras till andra kontinenter spreds detta, och när skrivandet under renässansen flyttade ut från klostren utvecklades allt fler skiljetecken – bland annat kom parentesen till någon gång under Shakespeares tid.
När ”uppfanns” det senaste skiljetecknet?
– Sedan slutet av 1600-talet har det faktiskt inte införts något nytt skiljetecken, om vi inte räknar in symboler som emojis.
Du skriver att skiljetecken kan fungera som politiska verktyg. Kan du ge ett exempel?
– Under Trumps första valkampanj 2015, när han fortfarande var väldigt aktiv på Twitter, innehöll många av hans tweets utropstecken, från tre till upp emot 15. En studie av Kees Van Den Bos, professor i socialpsykologi, visar att när människor ser meningar med utropstecken strömmar det mer blod till vissa delar av prefrontala cortex, vilket indikerar tidiga stadier av panik, en sorts dämpad rädsla. Hela Trumps skriftspråk är mättat med utropstecken och versaler, vilket är en form av textuell manipulering som bidrar till känslor och tillstånd som ångest, oro, vaksamhet och splittring.
Har ett skiljetecken någonsin orsakat omvälvningar i stor skala?
– Min favorithistoria är det kommunistiska kommatecknet. 1904, i tsarens feodala Ryssland, fick tryckerierna i Moskva en dag besked om att sättarna inte längre skulle få betalt för skiljetecken. Eftersom allt sattes för hand innebar det att de förlorade minst en tredjedel av sina löner. Några sättare började strejka och det spred sig över hela riket: till järnvägsarbetare, bagare, advokater … Till slut tvingades tsaren införa en konstitution och ett parlament. Kanske är det en myt, men Lenin ska ha sagt att det var ett kommatecken som satte stopp för enväldet. På sätt och vis är det ju sant. Och återigen är det fascinerande att något så litet och potentiellt obetydligt kan orsaka något så stort.
Ett omdebatterat skiljetecken är semikolonet. Vissa tidningar tillåter till exempel inte sina skribenter att använda det alls. Vad säger du om det?
– Är det sant? Jag är chockad! Jag älskar semikolon. Till skillnad från punkten, som bär associationer till död och avslut, är semikolonet mer barmhärtigt. Det säger att du kan pausa här, men också fortsätta. Det är därför semikolonet är en symbol för suicidprevention. Man erkänner att man kämpar men sätter inte punkt; man fortsätter att skriva sin mening.
Vilket skiljetecken är din favorit?
– Oj, det är som att fråga om en förälders favoritbarn!
Är de alla dina barn?
– Ja, mer eller mindre. Men om jag ska välja tycker jag att kolon har försummats lite. För mig som gillar långa meningar skapar det en viss balans i texten. Annars är det parenteserna – de är milda och tillåtande eftersom de låter mig tänka i associationer och lägga till tankar efteråt eller mitt i, samtidigt som jag håller mig till huvudmeningen. De kräver också en viss uppmärksamhet från både läsaren och skribenten. För mig, som har adhd, minskar parenteserna risken att jag hamnar i en tankespiral eller drar iväg i associationer. I stället kan meningarna spegla mitt sinne, som springer lite hit, dit och överallt.
Fakta.Florence Hazrat
Florence Hazrat är författare och forskare. Hon har doktorerat i litteratur vid University of St Andrews i Skottland.
Hon har medverkat i BBC Radios språkprogram ”Word of mouth” och driver Substackkanalen Mind the gap om interpunktion.
Florence Hazrat har skrivit två böcker om skiljetecken, nu senast är hon aktuell med ”On the mark”. I boken, som hyllats av bland annat The New Yorker, berättar honom interpunktionens historia fram till i dag.
Läs fler texter i DN:s serie Specialisten! här.