På mitt skrivbord ligger en liten pin i metall med texten ”I ♥ AI”. Jag minns inte när jag fick den. Förmodligen på någon konferens för flera år sedan. Jag brukar snegla på den ibland och när jag nyligen gjorde det slog det mig att jag inte skulle ha något bra svar om någon frågade mig varför jag älskar AI. Jag fick också en stark känsla av att jag borde ha ett bra svar på den frågan. Och att det jag skulle svarat för några år sedan inte längre dög.
När jag för snart ett decennium sedan lämnade journalistiken för att ägna mig åt artificiell intelligens förstod jag att jag funnit mitt kall. Förälskelsen var omedelbar. Det kändes svindlande att koda ett neuralt nätverk som lärde sig att skilja katter från hundar. Jag ville bara ha mer.
I efterhand har jag säkert sagt att jag insåg att den här tekniken skulle förändra världen. Det tänkte jag kanske, men min främsta drivkraft var djup fascination. Likt många före mig blev jag besatt av idén om datorer som imiterar, och utmanar, vår mänskliga intelligens. AI-systemet AlphaGo hade nyligen slagit mästaren Lee Sedol i det anrika strategispelet Go, en match som följdes av över hundra miljoner människor. Det var andra tider. Det var okej att vara fascinerad.
I dag är AI laddat, minst sagt. Åsikterna om den extremt snabba utvecklingen är starka och polariserade. En känsla av att vi är med om något storslaget och avgörande för mänskligheten. Bävan för att vi blir lata och fördummas. Irritation över skräpet som fyller våra feeds. Oro för jobben, för energiförbrukningen, för maktkoncentrationen. Rop om att det brådskar.
I de mer extrema hörnen av debatten finner vi dem som kallas doomers, röster som varnar för att det här kan bli vår sista uppfinning, och accelerationister som menar att den verkliga faran är att sakta ner. I mitten av september pläderar Anthropics vd Dario Amodei för att det är just det som behöver göras, tempot måste justeras för att hantera de allt större riskerna med avancerad AI. Debatten skruvas upp ytterligare några decibel.
Förr om åren, när jag på tillställningar utanför mina AI-kretsar berättade vad jag jobbar med, brukade responsen bli ett intresserat ”spännande, berätta mer!”. Men efter att Chat GPT lanserats i november 2022 märkte jag hur nyfikenheten gradvis började förbytas mot skepsis.
Den här hösten har en ny reaktion tillkommit: rädsla. När jag letar upp några av de senaste opinionsundersökningarna om AI bekräftas den allt dystrare responsen. I SOM-institutets ”Svensk AI-opinion 2023–2025” såg 62 procent av fjolårets tillfrågade AI som en större risk än möjlighet för samhället, få trodde att AI skulle leda till fler jobb totalt sett och en majoritet höll med om påståendet att ”AI är ett hot mot mänskligheten”.
62 procent av tillfrågade svenskar ser AI som en större risk än möjlighet för samhället
Tittar man på globala studier är bilden ungefär densamma, i alla fall i väst. En anti-AI-rörelse växer sig starkare i USA. I en satirisk reklamfilm uppmanar förre NFL-stjärnan Jason Kelce folk att skicka kiss till vattentörstiga datacenter. Jag, som till stor del ägnat mig åt AI-etik och riskhantering, känner plötsligt att jag måste nyansera bilden av doom and gloom.
Det paradoxala är att användningen av AI bara ökar. Samtidigt som många misstror tekniken tycks vi ha stor nytta av den i våra dagliga liv. (Minns ni undersökningen om unga som hellre skulle offra ett lillfinger än ge upp sina smarta telefoner? Själv skippar jag gärna mobilen, men rör inte min chatbot!)
Varför har de negativa känslorna blivit dominerande? Kanske är det så enkelt som att för de flesta människor är riskerna större än möjligheterna. Men jag tror inte att det alltid handlar om rationellt kalkylerande. Jag tror däremot att vi har mycket svårare att föreställa oss möjligheterna och att pessimismen bottnar i en rädsla för vad som komma skall. Få positiva framtidsvisioner om AI har fått fäste. Utöver abstrakta formuleringar om ökad konkurrenskraft och produktivitet av den typ man kan hitta i nationella strategier – knappast något som får det att pirra inombords – är det skralt.
Skildringarna av riskerna med artificiell intelligens är däremot otaliga och detaljerade. Vår kultur är sprängfylld av dem, från Fritz Langs ”Metropolis” till tv-serien ”Black mirror”. Vi kan lätt föreställa oss hur en framtida artificiell superintelligens betraktar människor som störiga irritationsmoment i sin strävan att tillverka så många gem som möjligt, som i filosofen Nick Bostroms kända tankeexperiment. Farorna tycks inpräntade i vårt kollektiva medvetande och debatten rör sig fram och tillbaka mellan olika tidshorisonter, mellan verkliga risker och hypotetiska hot.
De som utvecklar tekniken har länge själva bidragit till den dystopiska bilden. Flera av ledarna för de främsta AI-labben signerade våren 2023 ett uttalande om att risken för mänsklig utplåning orsakad av AI bör hanteras med samma prioritet som pandemier och kärnvapenkrig. Kritiker menar att techbolagens varningar bara är ett sätt att hajpa tekniken, att få den att framstå som viktigare och kraftfullare än vad den är. Eller så beror deras ständiga prat om risker på att dessa är det enda som står mellan oss och den fantastiska framtid AI kan skapa? Problemet är att få har lyckats beskriva hur den framtiden kan se ut. Vad är det egentligen som lockar runt hörnet som är värt potentiell mänsklig utplåning? Jag vet, formulerar man det så låter det smått absurt.
Jag söker mig bakåt i tiden för att förstå fältets ursprungliga drivkrafter. Länge var drömmen om AI ett forskningsproblem, en rent intellektuell utmaning. För vissa av pionjärerna handlade det om att utforska vår egen mänskliga intelligens genom att återskapa den hos maskiner. Så småningom växte en annan vision sig starkare, den om AI som det ultimata verktyget, nyckeln till allting annat.
Den blir tydlig i Demis Hassabis motto när han startade Deep Mind 2010: ”Solve intelligence, and then use it to solve everything else.” (Hassabis delade 2024 Nobelpriset i kemi för att med AI ha gjort det möjligt att förutsäga proteiners struktur.) Med synen på AI som det ultimata verktyget behöver vi inte specificera hur framtiden kan se ut. Det finns tillräckligt med svåra problem att lösa i världen – klimatförändringar, sjukdomar, fattigdom. Visionen är den om en bättre värld, vad det nu är.
Men någonstans på vägen tycks den berättelsen ha blivit otillräcklig. I takt med att tekniken blev allt kraftfullare, och mer tillgänglig, förväntades de som utvecklar AI också ha en plan för hur verktyget skulle användas. Det hade visat sig att AI inte bara löser problem utan också skapar nya problem. Verktygsmetaforen började dessutom svaja. När AI gavs en röst, och blev allt bättre på att konversera, förvandlades den från en sofistikerad maskin till någon som vi kan anförtro oss åt, bli kära i, eller förledas av. Med agenternas intåg fick den handlingskraft.
Möjligen som en reaktion på de senaste årens sviktande opinion har några av industrins frontfigurer skrivit långa texter som förklarar vad de egentligen strävar efter. Mark Zuckerbergs AI-manifest ”The future is for everyone” målar upp en värld där alla människor har försetts med en personlig superintelligent agent som jobbar dygnet runt för att förbättra dina relationer, din hälsa och din karriär. Jag tvivlar på att ”alla” känner sig träffade av hans utopi för självoptimerande soloprenörer.
Mer inspirerande är Mustafa Suleymans ”Towards humanist superintelligence”, om AI på människans villkor, liksom Dario Amodeis ”Machines of loving grace”. Den senare är en elegant beskrivning av hur världen skulle kunna förändras till det bättre med kraftfull AI. Amodei förutspår att innovationshastigheten inom områden som medicin och neurovetenskap skulle kunna tiodubblas och ett århundrade av framsteg ske på ett decennium, med effekter som att de flesta sjukdomar kan botas och vår livslängd potentiellt fördubblas.
Kanske finns så få övertygande positiva visioner eftersom vi har så svårt att enas om hur en bra framtid ser ut
Han sätter i sin text också fingret på svårigheten med framtidsvisioner om AI. Många av dem är tyngda av sci fi-bagage och kan läsas som ”en fantasi för en smal subkultur”. Den enes utopi är den andres dystopi.
Kanske finns så få övertygande positiva visioner eftersom vi har så svårt att enas om hur en bra framtid ser ut. Kanske kan vi föreställa oss fördelarna, men inte att alla ska få ta del av dem.
Kanske är techoptimismens tid förbi.
Eller fyller de stora visionerna inte längre någon funktion? En av de vanligaste berättelserna om AI i dag är den om utvecklingen som något oundvikligt, ett tåg som rusar framåt och inte går att stoppa. Vi vet inte exakt vart det är på väg men det är bäst att hänga med. Drivkraften är viljan att vinna alternativt skräcken att halka efter. En berättelse vi hittar i den geopolitiskt laddade AI-kapplöpningen, i företagsstrategier och styrelserum, och i klichéer som ”du kommer inte att ersättas av AI, utan av någon som använder AI”.
Slutmålet må vara suddigt, men det måste finnas mer tillfredsställande svar på frågan ”varför” än att någon annan kan hinna före. Risken med frånvaron av målbilder är att tåget bara rusar. Det är svårt att påverka utvecklingen om vi inte kan föreställa oss hur vi vill att den ska se ut. Dagens AI är något helt annat än när jag gav mig in i fältet. Och morgondagens AI kan vara något annat än den variant vi vant oss vid de senaste åren: stora språkmodeller, utvecklade av en handfull bolag.
Vad drömmer jag själv om? Fortfarande kan jag känna pulsen skena när modellerna erövrar nya förmågor. Men nu är det skarpt läge. För mig är den centrala frågan i dag: förstärker tekniken oss, eller försvagar den oss? Jag tror inte på posthumanistiska visioner om artificiell intelligens som mänsklighetens efterträdare. Jag ser AI som en teknik i människans tjänst. När den förstärker oss är den ett makalöst verktyg.
Jag drömmer om AI som hjälper oss leva längre, friskare och rikare liv i en mer hållbar värld
Jag drömmer om AI som hjälper oss hitta lösningar som gör att vi kan leva längre, friskare och rikare liv i en mer hållbar värld. Jag drömmer om AI som expanderar vårt handlingsutrymme, som får språkbarriärer att krympa, som gör sådant som tidigare var för dyrt eller svåråtkomligt tillgängligt för fler – allt från skräddarsydd undervisning till möjligheten att förverkliga våra vildaste idéer. En personlig AI-agent som tar hand om tradiga vardagssysslor (ringer kundtjänst och snackar med en annan agent?) kan vara smidigt, men ändå fjuttigt jämfört med teknikens potential att lösa verkligt svåra problem. Om vi bara lyckas styra den här explosiva kraften i rätt riktning.
Jag fikar med en vän med konstnärligt yrke som berättar att det blivit allt glesare mellan uppdragen. AI kan nu göra det han ägnat sig åt de senaste 30 åren, men billigare. Han konstaterar det krasst, och även om jag inte har något med hans bransch att göra känner jag mig på något sätt skyldig. Jag tröstar honom med att han kanske kommer att leva tills han är 150.
Länge var framtiden abstrakt, nu kryper den närmare. Jag föreläser för universitetsstudenter. Någon frågar mig hur jag tror att AI kommer att påverka arbetsmarknaden och jag svarar att hittills pekar siffrorna på att AI lett till fler jobb, vad som kommer hända framöver är svårt att förutspå, men om vi ska lära oss av historien brukar teknologiska framsteg på sikt leda till högre välstånd för alla.
Tyst tänker jag: Men kanske är det annorlunda den här gången. Någon annan undrar om vi kan lita på att techbolagen styr upp det här, och jag säger att utvecklingen inte bara hänger på dem, den formas av många. Hur vi ser på framtiden beror i slutändan på om vi tror att mänskligheten kan hantera en teknologi av den här kalibern. ”Är du AI-optimist?” frågar någon. Jag dröjer med svaret: Jag tror att fördelarna med AI överväger, och jag tror att vi kommer kunna hantera riskerna.
Jag måste tro det, annars skulle jag inte kunna motivera för mig själv att göra det jag gör. Men jag är öppen för att utvecklingen en dag kan nå en punkt där jag inte längre känner så.
Läs fler texter och nyheter om artificiell intelligens.