Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Framgångsrika högerpolitiker i Sverige har de senaste åren utmärkt sig på samma sätt som skickliga konstsimmare: genom att göra spektakulära förflyttningar i perfekt koordination med gruppen. Att precis samtidigt som de andra förklara att invandringen som man nyss försvarade är oförsvarlig. Att precis samtidigt som de andra förklara att Sverigedemokraterna – som tidigare var otänkbara som partner – är självklara att samarbeta med.
Ulf Kristerssons väg till statsministerposten är i det avseendet en välkoordinerad mans framgångssaga.
De som inte velat delta i den här gruppövningen har haft två alternativ: antingen att konvertera i ett senare skede, som Liberalernas Romina Pourmokhtari och Simona Mohamsson. Eller genom att stå fast – och betraktas som förrädare.
Annie Lööf (C) hade Margaret Thatcher som förebild, men målades ut som en vänsterhäxa. Och – som kristdemokraten Sara Skyttedal formulerade det – en quisling. Så beskrivs i dag också Moderaternas mest framgångsrika partiledare genom tiderna, Fredrik Reinfeldt.
Men så har också åsikter som för bara några år sedan var självklara ståndpunkter för en moderat i dag förvandlats till ”vänster” – det fulaste man kan kalla någon i de här kretsarna.
När den tidigare statsministern Carl Bildt nu talar klarspråk om hur presidentens bärsärkagång de senaste veckorna hotar den regelbaserade världsordningen – och vår säkerhet – är det dags igen. Även han pekas ut som en avfälling.
Carl Bildt försvarar en ”vänsterfantasi som aldrig existerat”, påstår nyhögerns mest artikulerande posterboy, Henrik Jönsson. Nu avfärdas alltså till och med Bildt – och den regelbaserade världsordningen! – som vänster i de här kretsarna.
Åsikter som för bara några år sedan var självklara ståndpunkter för en moderat har i dag förvandlats till ”vänster”.
Och kanske är det då dags att börja ana oråd? För vad är egentligen slutstationen för den här omstöpningen? När varken liberaler av Annie Lööf-karaktär eller klassiskt skolade moderater som Bildt platsar. Och när de nya sanna uttolkarna av vad som är höger – precis som Timbroförläggaren Andreas Johansson Heinö påpekar – alltmer börjar låta som vänstermän med för många glas vin och Noam Chomsky-citat under västen. USA är som det alltid varit, alla ord om liberala värden och regler är ingenting värt!
Men så finns också avgörande skillnader mellan den höger som Henrik Jönsson representerar och den som Carl Bildt talar för: Jönsson har sagt att han hade röstat på Trump om han fått chansen, Bildt betraktar presidenten som en fara för världen.
Högerpartier, -skribenter och tankesmedjor har jamsat med i flera år vid det här laget, uppspelta och imponerade av att få vara med i gänget som – precis som Trump – knäckt koden för hur man kan trolla motståndarna och nå ut. De har sedan kallat det att anpassa sig efter verkligheten.
Men nu består verkligheten av en amerikansk nationalist som öppet säger att han ska inta delar av vårt grannland och en rysk nationalist som drömmer om en ny sovjetstat – då kanske det är dags att börja ta varningssignalerna på allvar?
Då kanske det inte är rätt läge att låta nationalister definiera vad som ska vara höger i Sverige i dag?
För det är inte de som låter sig tjusas av Trump, relativiserar allvaret i hans brutala framfart och ägnar dagarna åt att äga ”vänstern” som kommer att vara garanten för att Sverige och Europa står pall när pressen hårdnar. Det är de andra.
Den gamla sortens höger. Det är också den som leder regeringarna som nu tar täten när Europa behöver skyddas – i Frankrike, Polen och Tyskland.
Men inte i Sverige.
Ulf Kristerssons Tidöprojekt har i stället byggt på att han aktivt har suddat ut gränserna mellan de som tjusas av Donald Trump och de som förstår att han är ett hot för västvärldens demokratier – det är så han har byggt sitt regeringsunderlag.
Men när Tidöprojektet skapades handlade riskerna kring Trump framför allt om att han inte skulle skydda Europa från Vladimir Putin. Nu är USA ett direkt hot.
Då måste man välja: är Donald Trump ”en frisk fläkt”, som Jimmie Åkesson formulerade det? Eller är han ett hot mot vår säkerhet?
Vad man svarar blir avgörande nu.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Det behövdes ingen specialoperation – Marco Rubio är ändå tillfångatagen
DN:s ledarredaktion: Plötsligt backade Busch om utvisningarna – då hettade debatten till
















