Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Här och nu”. Titeln på Gerda Anttis litterära debut är påfallande rak och okonstlad. Diktsamlingen, utgiven i ”Lilla lyrikserien” på Bonniers 1961 till ett pris av 4,75 kronor, presenterar författaren så här: ”Gerda Antti är född i Övertorneå 1929. Gått på folkhögskola. Numera bosatt i Östergötland; gift sedan 1950 med författaren Walter Ljungquist.”
Tjugoett år gammal gifte hon sig alltså med den tjugonio år äldre och etablerade författaren Walter Ljungquist, och flyttade från Norrbotten till honom i Stockholm. ”Till min man” står det på debutdiktsamlingens försättsblad. Jag vet inte varför jag hänger upp mig på det, men det är något i de här första, allvarsamma dikterna som visar en annan Gerda Antti än den där riviga författarinnan som skrev frankt och humoristiskt om vardagslivets vedermödor. ”Melankolien är mitt trapphus”, skriver hon. ”Splittringen är min klädedräkt” och ”Allt är brännmärken, brännsår”. I en dikt står det: ”sorgen kommer alltid att vara låset/ till rummet där mitt liv pågår”.
Läs mer: Författaren Gerda Antti är död – blev 96 år
”Alla som läser och diskuterar Gerda Anttis författargärning återkommer till hennes skildringar av det vardagsnära”. Skriver Karin Perers 1996 i boken med den talande titeln ”Gerda Antti – mer än folkkär författare”. Det är en bok som på många sätt vittnar om Anttis centrala plats i den svenska litteraturhistorien. Boken i sig är också ett tidsdokument, utgiven av det numera nedlagda folkbildningsförlaget En bok för alla, med en pedagogisk ”studieplan” för hur man kan ordna bok- och studiecirklar kring Anttis författarskap.
Inledningsvis skriver Antti själv om sitt skrivande, under rubriken ”Språkets glädje”. Det är en betraktelse som jag tror att många skrivande människor kan känna igen sig i: ”När jag sitter och skriver och ska få ett sammanhang eller skeende, vad det än är, rätt återgivet, då måste jag skriva de rätta orden, hitta rätt språkdräkt. Det ska vara så rätt, så korrekt, att det jag vill beskriva och orden som jag har valt ska vara som ett par som dansar så tätt ihop och så i takt att det knappt finns en glipa mellan dem.” Just så önskar man att språket ska dansa. Hos Antti finns både en återhållen stränghet, en korrekthet, och en motstridig frihetsimpuls. Det är när dessa två möts i en spänningsladdad tango som hennes litteratur sprakar.
För mig tog det ett tag innan jag förstod att de där fraserna jag hört sägas så många gånger, ”Det är mycket med det jordiska” till exempel, kom från just Gerda Antti. Lotta Olsson skrev fint i en bokkrönika för några år sedan: ”Sjuttiotalets bokklubbar förmedlade de stora samtidsförfattarna: Inger Alfvén och Gerda Antti, Kerstin Thorvall och Sven Delblanc. De där författarna var kända på ett sätt som känns alldeles främmande idag”. (DN 18/1 2023)
Jag vill ändå tro att Gerda Anttis författarskap, som rymde dikter, noveller, kåserier, debattböcker och romaner, fortfarande tillhör det gemensamma kulturarvet. ”Människans behov av människan – och så litet vi egentligen gör för varandra – är centrala motiv i Gerdas böcker.” Skriver Hildegun Stridh i artikeln ”Gerda i Kisa” 1996, som också beskriver den plats i Östergötland där Antti levde sista halvan av sitt liv.
Sista dikten i debutdiktsamlingen är en sällsam dikt, där tystnaden syns och ljuset hörs. På något sätt känns den som en begravningsdikt, även om den är skriven precis i början av ett långt författarskap. Litteraturens ”Här och nu” har ju den magiska förmågan att utgöra en annan rumtid än vår jordiska, som det är så mycket bekymmer med. ”Skymning” heter dikten, och lyder så här:
Jag ser tystnaden och hör ljuset,
tystnaden stiger och ljuset faller,
snart är det natt, nu sys
dag till dag.
Stillheten inför mörkret; skymning:
en snäcka där jag hör hur Gud susar.
Läs fler texter av Anna Hallberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
