Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Jag satt med mitt barnbarn och tog en glass i ett köpcentrum när en överförfriskad kvinna började gasta åt vårt håll. Med upprörd stämma meddelade hon att det inte borde vara tillåtet att adoptera barn från andra länder, Sverige har tillräckligt med utlänningar ändå. Det tog en stund innan jag fattade att det var min 4-åriga dotterdotter som var måltavlan, det var hennes långa mörka hår som hade väckt kvinnans vrede.
Mitt barnbarn är inte adopterat, däremot har hon en del av sina rötter i Sydamerika. Hennes farfar och fastrar tillhör det svenska vårdkapitalet – invandrade läkare, sjuksköterskor och tandläkare som den svenska vården inte skulle klara sig utan.
Jag tänker på mitt barnbarn och hennes pappas släkt när jag läser Mats Svegfors öppna brev till statsminister Ulf Kristersson. Svegfors, som länge tillhört Moderaternas inre krets och som haft en rad höga poster inom media och politik, beskriver vilka erfarenheter han har gjort som vårdbehövande på ett äldreboende där personalen kommer från världens alla hörn.
Han berättar att undersköterskan som tar hand om hans personliga hygien hotas av utvisning efter åtta år i Sverige. Trots fast anställning, svensk utbildning, flytande svenska och tillhörande en yrkesgrupp det råder skriande brist på. Svegfors slutsats blir att han inte längre kan rösta på Moderaterna.
Brevet till statsministern har både välkomnats och kritiserats.
”Det var detta du röstade på”, skrev Sydsvenskans ledarsida och påminde om att det inför valet 2022 inte var någon hemlighet att Moderaterna ville samarbeta med Sverigedemokraterna. Eller att samarbetet skulle ge SD stort inflytande över migrationspolitiken.
Visst kan man ironisera över makthavare som lever så högt ovanför vanliga människors liv att de får en chock när de dimper ner i verkligheten.
Visst kan man tycka att Mats Svegfors borde ha förstått. Visst kan man ironisera över makthavare som lever så högt ovanför vanliga människors liv att de får en chock när de dimper ner i verkligheten. Och visst kan man förvänta sig att en före detta mediechef och landshövding ska ha större kunskap om hur Sverige ser ut från insidan.
Men samtidigt – kan vi inte lite till mans relatera till Mats Svegfors upplevelse av att se saker i ett nytt sken när livet förändras och en ny verklighet tränger sig på? Att polletten trillar ner först när vi själva, eller våra närmsta, berörs in på bara huden.
Se bara på pappafeministerna. Männen som för ett antal år sedan gick ut i media och deklarerade att deras döttrars födelse hade fått dem att se på samhället med nya ögon. Nu plötsligt såg de ojämlikheten, kvinnoföraktet och hela manssamhället.
Eller lyssna på dramatikern Dmitri Plax, vars 16-årige son mördades av en barndomskamrat under en badutflykt. När Dmitri får veta att sonens mördare ska få tre permissioner skriver han hur det känns att gärningsmannen ska börja anpassas till ett liv i frihet, medan hans son aldrig får permission från sin grav (Expressen 25/10 2025). Plax upplever att samhället bryr sig om gärningsmännen, men inte brottsoffren. Och han frågar sig själv: ”Är jag inte längre en humanist?”
Eller se på mig, efter utfallet mot min 4-åriga dotterdotter i köpcentret.
För första gången upplevde jag hur någon i min egen familj drabbades av främlingsfientlighet. På en sekund laddades en teoretisk antirasistisk övertygelse med känslor, kött och blod.
Den egna erfarenheten är överlägsen som drivkraft, men måste det verkligen krävas personliga upplevelser för att känna empati? ”Walk a mile in his moccasins” skaldade den amerikanska 1800-tals-poeten Mary T Lathrap. Citatet har levt vidare genom århundraden som en uppmaning att sätta sig in i en annan människas livssituation, känslor och perspektiv.
En uppmaning som har hörsammats i försvinnande liten utsträckning under det senaste decenniet.
Efter Sveriges tvärvändning i migrationspolitiken 2015 fick vi ett offentligt samtal där intresset för att leva sig in i andras livsöden har varit minimalt, fördömanden har det däremot varit gott om.
Börjar vi inte få nog av den empatistörda hållningen?
Utan att ha varit i närheten av vare sig krig eller fattigdom har ledande politiker och allehanda tyckare inte tvekat att sätta sig till doms över mindre lyckligt lottade människor. Flyktingar som har uppgett fel ålder har kallats ”skäggbarn”, utan en tanke på hur man själv skulle ha gjort i samma situation; tala sanning och missa chansen till ett liv fritt från förtryck och fattigdom?
Företrädare för Sveriges regering använder uttryck som ”packet” om människor som inte delar svenska värderingar.
Och allt som går dåligt i vårt land skylls på invandringen. Hur känns det att höra för läkaren, undersköterskan och tandläkaren som föddes i andra länder?
Vad man än anser om migrationspolitiken – börjar vi inte få nog av den empatistörda hållningen? Det kränkande språkbruket, det nedlåtande tonfallet?
Kanske är det hög tid att damma av Mary T Lathraps mockasiner och ge sig ut på promenad.
Läs mer:
Anna Hedenmo: Att få makthavare att blotta sina kunskapsbrister ger en sadistisk tillfredsställelse
DN:s ledarredaktion: Sluta jaga stressade småbarnsföräldrar
