Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Spänningsroman
Anne Holt
”Diamanter och rost”
Övers. Ann-Marie Skarp
Piratförlaget, 413 sidor
Det svindlar till under läsningen av norska Anne Holts trettonde och sista spänningsroman om Hanne Wilhelmsen. Jag får blinka några gånger för att se genom dubbelexponeringen. Vem handlar romanen om egentligen? Parallellerna till Anne Holts eget liv och karriär är så uppenbara att det nästan liknar autofiktion.
Vi tar det från början: 1993 körde den lesbiska kriminalinspektören Hanne Wilhelmsen in på deckarscenen på sin rosa Harley-Davidson. Juristen Anne Holts debut ”Blind gudinna” (på svenska 1995) blev en omedelbar succé och följdes raskt av tre ytterligare böcker i deckarserien. Sen kom skandalen.
I nya ”Diamanter och rost” (efter Joan Baez fantastiska låt om Bob Dylan) får före detta polisen Hanne Wilhelmsen en granne vid nya fritidshuset, den hyllade och skandalomsusade deckarförfattaren Kristine Hoff. Hon är i princip Anne Holts alter ego och det är bara att le åt självdistansen i beskrivningen av henne:
Kristine Hoff var osminkad och överviktig. Glasögonen satt inte riktigt fast på den låga näsryggen, hon sköt hela tiden upp dem med pekfingret. Det gråa håret var mer vilt än egentligen lockigt …
Det här är en njutningsfull hämndodyssé, där Anne Holt får ge igen mot kulturetablissemanget som skoningslöst slaktade hennes kärleksroman ”Mea culpa” 1997. En norsk litteraturskandal av rang, där jakten på Anne Holt som författare varade i nästan ett år.
Hennes alter ego i nya spänningsromanen, Kristine Hoff, debuterade också 1993 med en deckare, ”Hippokrates döva öron” – en blinkning till Holts ”Blind gudinna” – innan hon 1997 kom med en roman som avundsjuka kulturmän fullständigt skrev ner. Men 36 år senare får hon nu, i ”Diamanter och rost”, sin slutgiltiga hämnd.
Hämnd ska njutas kall. Och gärna lustfyllt. Anne Holt har uppenbart haft roligt när hon skrev sin nya bok, valt och vrakat bland sina egna erfarenheter från litteraturvärlden och blandat dem med starka känslor av barnlängtan, skildringen av en ohjälpligt trasig kärleksrelation och fina beskrivningar av att skapa nya, valda familjer.
Det går inte att tycka om henne och ändå hittar hon en sista gång vägen in i mitt hjärta
Håller det som spänningsroman? Ja, absolut. Anne Holt kan sitt hantverk, vet hur man bygger upp en historia så det inte går att sluta läsa. Hon tryfferar sina personbeskrivningar med egenheter och djup, låter karaktärerna bråka, buffa och vara allmänt besvärliga, men hela tiden med förståelse för deras beteenden.
Hanne Wilhelmsen är mer vrång, otrevlig och ickesocial än tidigare. Det går inte att tycka om henne och ändå skildras hon med så mycket respekt och ömsinthet att hon en sista gång hittar vägen in i mitt hjärta.
Intrigen är sprängfylld av detaljer och rör sig mellan olika tider och karaktärer vilket håller läsaren alert. Inte förrän 50 sidor från slutet får jag syn på en möjlig upplösning.
Några ord om översättningen: att översätta från ett så närliggande språk som norska kan vara problematiskt, och djävulen bor som bekant i detaljerna. Som att figuren Hufsa från Mumintrollet faktiskt heter Mårran på svenska och att uttrycket ”noko for noko” absolut bör översättas till svenska ”tjänster och gentjänster”.
Läs fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
